Det finns dagar som inte kräver berättelser.
De bara står där
som en övergiven hållplats
där ingen längre väntar
men bänkarna minns kroppsvärmen.

Jag rör mig genom timmarna
som genom ett rum där möblemanget flyttats
allt är bekant
men något är förändrat.
Jag slår i höften i mot något jag brukade kunna undvika.

Tankarna går inte längre i cirklar.
De driver.
Som reklamblad i en annars tom brevlåda.
Jag plockar inte längre med mig reklambladen
de säger för mycket om vem jag en gång var.

Ibland hör jag mitt eget liv
som ett ljud från en annan lägenhet.
Ett skratt.
Ett vinglas som går sönder.
Samtal som inte är mina
men som ändå tillhör mig.

Ingen undergång.
Ingen pånyttfödelse.
Bara det märkliga faktum
att man fortsätter bära sitt namn
genom dagen
som något man inte längre tänker på
men som man fortfarande skyddar.

Jag tror inte längre på plötslig klarhet.
Jag tror på långsamma rörelser i rätt riktning.
Att något i kroppen
flyttar sig långsamt,
nästan omärkligt,
och utan förklaring
gör världen
lite mindre svår att bära.

Kvällen faller
utan att säga något.
Inte som ett lock
mer som en hand
som läggs där den ska.

Jag står kvar
evigt öppen
för den minut
som ännu inte bestämt sig.