Jag minns inte mycket av 1974: Jag byggde sannolikt vidare med mitt lego, samlade frimärken, spelade fotboll och lekte med mina kompisar. Finalen i melodifestivalen i Brighton, min syster Iren har bjudit hem en tjej som är utpräglad proggare. Hon sitter och klagar på det hon tycker är ett kommersiellt jippo, och hon gillar absolut inte ABBA med en konstig gitarr och fåniga kläder. Jag är nyligen 9 år fyllda och vågar sannolikt inte opponera mig. Jublet när ABBA vinner! Himmelriket!

Vi spelar fotboll och jag vill göra som min idol Johan Cruijff i Holland och dribbla mig igenom hela motståndarlaget. Jag tycker att jag är en starkt lysande stjärna. Mina kamrater utesluter mig ur matchen och min pappa skäller ut dem.
Min verklighetsanknytning är nog lite rubbad. Det är VM i Västtyskland i sommar. Ralf Edströms klassiska mål mot Västtyskland och Staffan Tappers ödesdigra straffmiss. Min bästis Per som inte är idrottsintresserad alls hotar mig med att tala om för mina föräldrar att jag har tjuvrökt om jag inte struntar i fotbollen och leker med honom. Jag är på kollot Ammenäs vid havet utanför Uddevalla. Jag får min första puss av en grannflicka Lena Bodin. Pappa är nojig i samband med en rättegång angående konkursen 1970. Att hans namn ska stå i tidningen och läsas i kristna kretsar.

1975: Från A till Ö med Birgitta Andersson och Huset Silfvercronas gåta, högtidsstunder framför TV:n. Jag gör väl inget speciellt, läser serietidningar, Tintin, Asterix och Obelix, Lucky Luke. Min pappa börjar må sämre igen, sannolikt bipolär depression. Kanske en smula gränspsykos plus att han har gått upp i vikt så mycket. Jag tror inte att riktigt tog in hans mående. Jag förstod inte och hade nog upp med allt som var positivt och roligt. Min äldsta syster Ingbritt gifter sig i slutet av april med Sune Wängborg, en kille som jag har sett upp till och gillat mycket sen slutet av 60-talet. Pappa ser bedrövlig ut på fotot med alla bröllopsgästerna. Men jag ser glad ut.

Jag fyller 10 år den femte maj. Mamma, pappa och jag åker på kryssning från Stockholm till Åbo. Storm på Ålands hav och en fruktansvärd sjösjuka som jag och mamma drabbas av. Pappa sitter oberörd och äter smörgåsbord. På terminalen i Stockholm när vi är på väg hem så bär jag pappas påse med alkohol och tappar den i golvet och kras. Pappas blick. Vi i familjen firar midsommar ute på landet där min bror Leif jobbar som dräng på ett svineri. Det är varmt och det dricks hembryggd öl. En gris grillas som tar flera timmar och alla är hungriga. Doften från grisladan. Irritation och sent på kvällen så får Leif ett supervulkanutbrott av vrede och hat mot mamma och pappa som utsatt honom för vanvård i hans uppväxt. Jag blev jätteledsen då men långt senare förstod jag att brorsans utbrott var någonting befogat, friskt och bra. En Lars Noren-kväll av högsta klass. Åker på kollo i Bergslagen Hästnäs som inte går att jämföra med Ammenäs. Hippies och proggare i personalen vars attityd av att inte sätta gränser får mig att känna mig otrygghet. En kompis och jag rymmer en dag och är borta i cirka fyra timmar och ledare reagerar inte.

Jag börjar i fyran på hösten och vi har en snäll och bra ny magister som heter Christer Segerbäck. Får en ny klasskamrat Håkan Friberg som blir min buskompis. Pappas form sjunker, han bor hos osd för han avskyr att vara ensam. Hans aura är på väg att slockna och jag måste se honom varje dag och jag begriper inte vad det är som händer. Han går i en röd åtsmitande träningsoverall och ser allmänt emlig ut. Jag älskar honom väldigt mycket.
Mina aggressioner tar jag ut i skolan, jag som alltid hade varit en så snäll och lugn elev. Jag försöker envist att uppmuntra pappa Ingemar men det är meningslöst. Hösten och vintern går och jag gör väl så gott jag kan för att hålla humöret och modet uppe. Kapten Zoom går på TV. I början av maj går mamma och pappa en promenad och jag och en kompis springer en bit bort. Pappa berättar om sina sexuella utsvävningar i hopp om att mamma ska förlåta och ta tillbaka honom. Mamma blir bara äcklad. Pappa avskyr ensamhet och det är på tapeten att han ska flytta till en egen lägenhet vilket nog inte är realistiskt.

Följande dagar sitter pappa på sitt rum och skriver som han säger affärsbrev. Mamma ska jobba natt på sjukhuset. Minns inte vad jag och pappa sysslade med den kvällen. Kanske vi spelade kort. Jag gick och lade mig i dubbelsängen däruppe. Efter ett tag sen jag släckt så står pappa Ingemar i dörren och tittar på mig en lång stund. På morgonen är det min elfte födelsedag och jag får en present, en fin basketboll. Jag går till skolan lycklig och studsar med bollen. När jag efter skolan kommer över skolgården och studsar med bollen, solen skiner och det är varmt och det stundas kalas med kompisar och familj, tårta och presenter, så står mamma och min storebror Leif en bit bort. Jag ser ju direkt hur allvarliga de är och brorsan säger: Pappa är död.

Mamma hade känt på handtaget till pappas rum på morgonen och blivit orolig när det var låst. Hon kontaktade pappas bror Rolf som var gammal ishockeyspelare. Han tacklade in dörren och där fann de pappa livlös. Det ringdes på ambulans men han förklarades avliden. Han hade tagit livet av sig med några sorts tabletter.

Maj månad är helt blank för mig. Om det hade förekommit några samtal om det som hänt, om jag hade gråtit, så tycker jag att jag borde minnas någonting. Vi var en typisk lägga locket på förträngningsfamilj, vilket var fallet efter min bror Håkans död 1967. Livet som måste gå vidare och det ordnar sig säkert. Gud hjälper oss ju. I början av juni flyttar vi till ett mindre radhus snett över gatan. Grönsångaregatan 133 och 111 är som två böcker utan någon koppling till varandra. Nu kommer framtiden med nya fantastiska möjligheter utstrålar mamma. Jag var inte alls färdig för att gå vidare. Jag skickas till Ammenäs, kollot på västkusten. Syrran Iren är ledare där. Jag kommer hem i början av juli och några dagar senare flyttar mammas nye kille in hos oss på eget initiativ. Mamma som naturligtvis är traumatiserad hon också står glad som en lärka i köket. Björn mobbar mig allvarligt den sommaren utan att mamma gör någonting för att ingripa och skydda mig. Jag sitter på mitt lilla rum med brunblommiga tapeter och upprepar för mig själv: Der kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen, det kommer att gå dåligt för mig när är vuxen. Jag kommer på knepet att stänga av negativa känslor och förtränga pappas självmord och hela mitt tidigare liv. Jag skådespelade välmående för då blev ju alla så glada. Björn blev mördad på en fest i Laxå tjugo år senare. Han bodde hos oss till sommaren 1979.

Jag förträngde och stängde av smärtsamma känslor. Hösten 1982 när jag var 17 år gammal så kom de första gränspsykoskänningarna.
1983 så eskalerade allting efter att jag hade kraschat mammas gula golf med avsikt att ta livet av mig. Mamma var avstängd och djupfryst i känslorna och något allvarligt fel måste det också ha varit på mina syskon. Jag vägrade följa med till psyk för det var minsann inget fel på mig. Gränspsykosen, ett förstadium till psykos, ökade i styrka. I september 1984 sitter jag i en egen lägenhet i miljonprogrammet för det bestämde mamma.
Mitt första skov av bipolär mani bryter dessutom ut. Jag är ensam i en lägenhet när jag borde vara inlagd på en psykiatrisk klinik.
Högst få som hör av sig och frågar hur jag mår.

1986: Två veckor efter mordet på Olof Palme bryter min första bipolära supermani igång. Hyperaktiv sysslar jag med allt möljligt, skriver och ger ut en diktsamling, lätt som en plätt. Det psykotiska sammanbrottet kommer i början av september på Biskops Arnö, en folkhögskola utanför Enköping. Övriga diagnoser som jag har haft i mitt liv kunde jag leva med men inte det psykotiska tillståndet för det är en konstant skräck och fasa surrealism som inte går att dämpa. Det pågick i ett år och jag fick inte de rätta diagnoserna och medicinerna. I början av augusti 1987 efter två stycken självmordsförsök kom A. en god häxa och ängel in i mitt liv. Hon var den första äkta och riktiga mänmiska som jag någonsin hade träffat i hela mitt liv. Tillsammas så kämpade vi mig ur psykosens skruvstäd, med kärlek, sanning, god kultur och natur. Hennes hem var en mycket alternativ psykiatrisk klinik på vilken jag föddes på nytt. Det var den allra bästa perioden i mitt liv. Jag börjar även att gå i psykoterapi och får ett beredskapsarbete på kulturförvaltningen.

Rätta diagnoser och mediciner fick jag först 2008 och 2014. Mitt liv har varit problematiskt men nu så mår jag rätt så bra, förutom ett väldigt efterhängset trötthetssyndrom.
Bilden nedan är taget 1975 i starten av 4 klass.