Det är ju där för att finnas utöver det vi ha skapat, kan längta mig sönder av dina vackra uttryck men ändå döda för att jag saknar samma begåvning,
det är ju så länge sedan som vi upptäckte att ingenting existerar, det flyter bara förbi och upplöses av utgångna minnen,
så säkert, underbart och fult i samma andetag,

bortom muren förbi horisonten finns svaret på det dunkla, det som får oss att både skratta, skrika och gråta samtidigt

värmen förmedlas mellan de poler som korslägger frustrerande tankar om framtidsljus,
kanske är skapande något som hände innan något fanns eller efter när allt exploderade,
men vad spelar det för roll när vi andas samma luft i den evighet vi kallar nu

melodiösa melodramer i frihet bortom de avgrundsdjupa hålen häller iskallt vätska över förfrusna lemmar,
men det har inte stoppat oss att fortfarande undra
om vi vaknar upp en gråmulen dag
och alltet är förändrat
med ett enda fingerknäpp,
sen förbrukas det i sin ickeexistens
och väcker oss från tumulten
att livet bara fortsätter
utan att bry sig att vi finns eller inte.