asfalten luktar skuld
ett bottenfäste av övergött slam
som tiden bromsat men aldrig stannat
trots löften om kontrollerade tidscykler

jorden är blott smuts
rinner nedför kala sluttningar
beblandas med dova ljud
bortom kyssar och örfilar

möten under epidural
bedövade blockader som
skulle haft ryggrad att vända åter
och blotta struphuvudet, erkänna

gatan, är din, min, allas
ändå dominerar bara tro,
trots att sanningen finns framför våra fötter
bara vi orkar lyfta blicken

fruktan är simpelt
livet saknar
och vattnet fortsätter porla
genom torra sinnen
som rättfärdigar handlingar
och som bara kreerar negativa konsekvenser

rörelsen är inte min
bara ljudet av fångenskap
när eldar lyser upp

ytterst är nära
medan begreppets moder söker
fortsättning på sagan
och våra lamslagna multipla försök
drunknar av luftens vibration

i stilla bedövad nöd

blir saknaden total
när byggstenarna

inte längre söker höjden

bara varandra