Mitt på dagen
faller ett mörker
utan att någon ser det.

Ljuset ligger kvar på ytorna.
Allt ser ut som vanligt.
Men något har dragit sig undan.

Orden rör sig mellan människor
som tomma behållare.
De bärs fram
ställs ner
glöms.

Hoten saknar tyngd.
Löftena saknar riktning.

En röst långt bort
säger att man ska bli något.
En annan
låter förstå
att man redan är där.

Samtidigt
pågår något stilla
utanför allt det där.

Ett ljus vilar mot väggen.
En hand vilar i sig själv.
En stund utan krav.

Och i det
en förskjutning.

Som om man kliver ur
ett brus
man inte visste att man bar på.

Man står där en stund.
Utan namn.
Utan roll.

Och märker
att inget håller en kvar.

Ett svagt fäste
i det som dröjer kvar.

Det är nästan inget.

Men det är verkligt.
Och tillräckligt.