När jag var barn hade vi en stor kökslåda full med sagoböcker. Två av mina favoriter var "Kajsa Kavat" av Astrid Lindgren och en bok som jag hittat övergiven på ett tåg. Den handlade om ett äpple vid namn Jonathan.

Eftersom jag inte har barn har jag aldrig själv köpt någon bok med sagor. Inte förrän nu när jag är 62 år gammal. Dessutom till mig själv. Detta beror inte på att jag skulle ha blivit väldigt mycket barn på nytt. Nej, det handlar istället om nyfikenhet.

Boken ifråga är nämligen "Bland drakar och dragqueens: Sagobok". Ett alster som jag läst många omdömen om i kommentarsfält på Facebook. De flesta positiva, men några negativa. Till exempel skrev en man vid namn Ronny: "Det är ingen barnbok det är rent skit!" Därför ville jag ta reda på om det faktiskt var en barnbok eller skit. Litade nämligen inte helt på Ronnys slutsats. Inte heller tror jag att han faktiskt läst boken.

Innan jag går in på min upplevelse av nämnda bok ska jag, för den som eventuellt inte vet, kort berätta vad Bland drakar och dragqueens är. De är, enligt den egna hemsidan, Nordens största drag-teatersällskap som skriver böcker och framför sagostunder, teater och musikaler för barn, unga, vuxna och seniorer.

"Bland drakar och dragqueens: Sagobok" finns både i pappersversion och som ljudbok, inläst av teatersällskapet själva, och det är det senare som jag lyssnat på.

Boken består av klassiska sagor i nya moderniserade versioner. Den första handlar om Askungen, som fått aska på sig när det grillats, och vars bonussyskon skyller allt stök på Askungen, som får städa upp.

Askungen har det inte lätt, men den stora drömmen är att få gå på disco och visa upp sin duktighet när det gäller att dansa. Och på discot ska det finnas musik, discokulor och konfetti, godisregn, köttbullar och spaghetti.

Askungen skapar sina egna discokläder av bland annat papper och soppåsar. Kläder som bonussyskonen dock förstör. Då dyker det upp en tant med blond peruk och solglasögon, lila jacka, höga klackskor i silver och en jättecool väska med en katt på. Tanten visar sig vara en discofé och DJ vid namn Leonora.

Med hjälp av önskeglitter (som dragartisterna själva brukar använda under sina föreställningar) ordnar Leonora så att Askungen dels får jättefina kläder och dels får flyga iväg på ett glittermoln till ett disco. Och precis som i den ursprungliga sagan slutar allt lyckligt även för denna Askungen.

Saga nummer två är en ny version av Hans och Greta. Den berättar om två syskon vars föräldrar är skilda. När syskonen leker hemma hos pappan och hans nya flickvän så hamnar de på något mystiskt sätt plötsligt i en stor mörk skog. Där upptäcker de ett hus gjort av godis - med väggar av choklad, stuprör av polkagrisstänger och tak av nonstop.

I trädgården finns gummibjörnar, pepparkaksgrisar, geléhallonbuskar och marsvin av marsipan. Det dyker upp en katt som är gjord av kexchoklad och en tax av tuggummi. Katten blir Gretas - det går bra eftersom syskonens pappa bara är allergisk mot vanliga katter och inte sådana av kexchoklad. Taxen blir Hans husdjur, trots att pappa sagt att hundar måste rastas hela tiden. Men denna hund kan sträcka ut sina tuggummiben så långt att den kan rasta sig själv. Låter inte helt begripligt, men det är ju en saga.

I huset bor en sockersöt godisdrottning som erbjuder Hans och Greta husrum och lovar att de ska få äta så mycket godis de vill. Barnen flyttar in och stoppar i sig av godiset, men till slut mår de illa och börjar längta efter riktig mat som potatismos och makaroner, men i godisdrottningens värld finns bara sötsaker. Sedan blir det lite läskigt ett tag, men även denna saga slutar naturligtvis väl.

Tredje och sista berättelsen handlar om Rödluvan som kallas så på grund av sin röda luvtröja. Rödluvan går varje dag med kokosbollar och skvallertidningar till sin mormor som bor i ett höghus på andra sidan tunnelbanespåret. Mormor är Rödluvans enda vän.

En dag när Rödluvan är på väg till mormor dyker det utanför snabbköpet upp en läskig vargliknande figur med svart luvtröja. Rödluvan blir rädd och springer till mormors hus och hittar i paniken först inte rätt våning, men hamnar snart rätt.

Nästa dag står "Vargen" på nytt utanför mataffären och undrar om Rödluvan vill följa med och snatta godis. Rödluvan vet att det är förbjudet och vägrar. Då säger "Vargen" att kokosbollarna är slut i affären och att Rödluvan måste ta tunnelbanan till en kiosk som har den eftertraktade varan.

Rödluvan får inte åka tunnelbana själv, men hånad av "Vargen" bestämmer sig Rödluvan för att visa sig modig och planka på tåget som för Rödluvan till den okända slutstationen. Samtidigt går "Vargen" till mormor och äter upp alla gräddbollar som finns där. Detta är den roligaste av de tre sagorna och den slutar naturligtvis också lyckligt.

Efter genomlyssning kan jag konstatera att Ronny hade fel. Detta är inte skit, utan en sagobok som säkert uppskattas av målgruppen, det vill säga barnen. Berättelserna är roliga, spännande, fantasifulla och lite lagom läskiga ibland, men inte obehagliga som originalhistorierna. Och inläsningen är kul och originell.

Tror knappast att några barn tar skada av dessa sagor eller av Drakar och dragqueens föreställningar. Inte heller tror jag att barnen formas till dragqueens. Men om så ändå skulle bli, hoppas jag att de blir sagoläsande sådana som sprider glitter, fantasi och läsinspiration omkring sig.