Mitt namn är Jens Jönsson och jag växte upp på Söderkulla. Det är där (men också i en magisk alternativ värld) denna historia utspelar sig under sommaren 1976, då jag var tolv år.

Låt mig först berätta vad Söderkulla är. Nämligen ett bostadsområde i Malmös södra utkant som byggdes i två etapper, i början respektive slutet av 1960-talet. Det är alltså en del av det så kallade miljonprogrammet.

Jag, min syster och våra föräldrar bodde i en trerummare i ett gult femvåningars tegelhus i slutet av Gulsparvsgatan. I lägenheten mitt emot bodde min bästa kompis Conny Berg med sin mamma som var någon sorts chef. Min mossa var hemmafru, men började jobba som städerska igen året därpå. Pappa var kontorist på Kockums.

Conny sa ibland att han önskade att hans namn varit Sonny, eftersom han tyckte att det lät häftigare. Jag instämde inte. En gång påstod han dock att han allra helst ville heta Pannbiff Med Lök, eftersom det var hans favoriträtt. Förmodligen skojade han, även om man inte säkert kunde veta. Conny var ganska originell.

Dock insåg vi båda att pastorsexpeditionen knappast skulle släppa igenom ett namn som Pannbiff Med Lök. Conny sa att den insikten smärtade honom djupt.

Han uttryckte också åsikter om mitt namn och ansåg att jag borde heta Jeans och inte Jens. När min mamma hörde det, utbrast hon: "Man kan väl inte heta Jeans, heller!" Men det tyckte alltså Conny. "Det är i alla fall bättre än att heta Gabardinbyxa eller Manchesterbrallor", menade han. Och det är möjligt att han hade en poäng där.

För övrigt, på tal om namn, sa han vid ett tillfälle att det varit tuffare om Beatles låt "Eleanor Rigby" istället hetat "Eleanor Rugby", vilket jag höll med om. Det gör jag dock inte längre.

När det gällde musik så hade vi likadan smak. Vi gillade främst hårdrock, inte minst Deep Purple, Led Zeppelin, Nazareth och Kiss. Och i maj detta år hade vi upptäckt ett band från Australien, nämligen AC/DC, som släppt sitt första europeiska album.

Vi tyckte att de var helt otroliga och att det var genialiskt att använda sig av säckpipa i låten "It's a Long Way to the Top (If You Wanna Rock 'N' Roll). Och hade vi vetat att de den sommaren spelade på dansstället Nyckelhålet i Höllviken, där de uppträdde mellan dansbanden Chinox och Matz Ronnies, så hade vi velat åka dit. Vilket vi dock helt garanterat inte fått lov, hur mycket vi än tjatat. Hur som helst hade vi ändå inte blivit insläppta. För trots att Nyckelhålet var känt för att inte vara så noga med åldersgränser, skulle Conny och jag med säkerhet ha ansetts vara för unga.

Men vi lyssnade alltså mycket på deras LP "High Voltage". Den tillhörde Conny och så var det med de flesta plattor vi diggade. Själv innehade jag endast cirka tio album och femton singlar. Min kompis ägde minst femtio album. I hans vardagsrum fanns dessutom en riktig stereo, av märket Yamaha. Själv hade jag bara en gammal monoskivspelare som var kopplad till en otymplig och närmast antik rörradio.

Visserligen ägde syrran en modernare plastskivspelare med högtalare i locket, men den fick jag inte använda. Därför var det oftast hos Conny som jag spisade skivor. Om hans mor då var hemma, brukade hon stänga vardagsrummets dörr. Hon delade nämligen ytterst lite av vår musiksmak. Denna sommar lyssnade hon själv mest på singeln
"Let Your Love Flow" med Bellamy Brothers.

Det var inte bara musiksmaken som Conny och jag hade gemensamt, även utseendemässigt var vi lika. Båda var långhåriga - i det närmaste obligatoriskt för killar vid denna tid. Dock var Conny blond och jag mörkhårig.

Vi klädde oss oftast i jeans, som naturligtvis var utsvängda, enligt tidens mode. (För några år sedan läste jag på sociala medier ett inlägg av en nutida retrointresserad tjej som påstod att hon hade "svängiga jeans". Hade någon sagt så på 70-talet hade alla blivit förvirrade. "Utsvängda" sa man alltså då.)

På överkroppen bar vi för det mesta t-shirt. I mitt fall gärna en gul sådan med en bild på Fantomen. Denna specialbild hade medföljt en serietidning, varefter min kära moder, med hjälp av ett strykjärn, applicerat den på tröjan.

Connys favorit var röd och smyckad med ett tecknat porträtt på Che Guevara. Tror inte att min kompis var kommunist eller besatt några djupare kunskaper om den argentinska revolutionärens liv. Men han tyckte att bilden var frän och så hade han fått t-shirten av sin morbror, som han gillade. Connys mor var dock negativt inställd till vad hon kallade vänsterpropaganda. Men hon älskade sin son och lät honom oftast klä sig som han ville.

På fötterna hade vi nästan alltid svarta träskor, tofflor på skånska (tollor eller träbonnar, om man vill låta ännu mera skånsk). Connys var förstärkta med en stålskena framtill. Coolt!

Du kanske inte vet det, men sommaren 1976 var den varmaste i mannaminne. Det var så hett att en kock vid Sturups flygplats stekte ägg på landningsbanans asfalt.

Conny och jag försökte svalka oss så mycket vi kunde, inte minst med glass. Var vi stadda vid kassa så köpte vi Storstrut, som var den dyraste struten. Den kostade hela två kronor och femtio öre.

Var vi lite fattigare så inhandlade vi varsin Igloo - en isglass (eller saftis, som vi sa) med colasmak. Den betingade det facila priset av en spänn och femton öre. Och var man riktigt pank så kunde man ju alltid frysa in saft i en yoghurtbägare och sedan äta med sked.

Några gånger cyklade vi till Backafalls på Fosievägen och köpte en back med läsk. Man fick blanda som man ville. Min favorit, som jag köpte mycket av, var Cuba Cola. Brukade hälla upp den i min fickplunta av plast och ta med ut när vi lekte eller cyklade ut på landet. På Fosievägen fanns också Esset, där vi köpte eller bytte till oss begagnade serietidningar.

Och så badade vi mycket. Mest på Lindängsbadet, men ibland tog vi oss ända till Ribersborgsstranden. Annat vi gjorde var att besöka Vagnmuseet på Drottningtorget och Tekniska museet vid Malmöhusvägen. Vi tyckte båda att ubåten, som man kunde gå in i, var schysst.

Bio gick vi inte på, eftersom biograferna på den tiden var stängda över sommaren. Däremot läste vi böcker. Själv snöade jag in på Sherlock Holmes och Sjöwall Wahlöö, medan Conny gärna läste Tvillingdeckarna och Dante (och då menar jag inte författaren till "Den gudomliga komedin", utan den fiktiva tonårsdetektiven med samma namn).

Vi tittade, och lyssnade, på skivor hos Bokman på varuhuset Mobilia och på Domus vid Triangeln. Någon gång köpte vi faktiskt plattor och vid ett tillfälle stal Conny en singel genom att stoppa in den innanför tröjan. Det fick mig att känna mig kymig, det vill säga illa till mods.

Och så lekte vi, inte sällan med andra ynglingar från området. En av dessa gånger hände något märkligt. Vi lekte krig och hörde hur fienden var på väg. Platsen vi befann oss på var i skyddsrummet som var beläget i källaren till vårt hus. Dörren in dit hade vi stängt, men eftersom den inte gick att låsa så visste vi att våra motståndare snart skulle strömma in och övermanna oss.

Vi började känna oss desperata, när vi plötsligt upptäckte en lucka i golvet. Conny kände på den och det visade sig att den gick att öppna. Där under fanns en stege som vi klättrade nerför. Luckan stängde jag bakom oss.

I slutet av stegen var en stenpir och vid den guppade en gondol. Utan att säga något steg vi ner och satte oss i båten som helt av sig själv började stäva genom en tunnel.

Efter en kort stund kom vi ut på en flod som på båda sidor omgavs av regnskog. Därifrån hördes en mängd exotiska djurläten. "Jag tror inte att vi är kvar i Malmö längre", sa Conny. Det trodde inte heller jag.

Plötsligt flög en papegoja över våra huvuden. Luftdraget som uppkom av vingrörelserna rufsade om våra frisyrer. Med hes röst skrek fågeln: "Hallå, hallå, era attans grobianer!" Vi valde att inte ta åt oss. Förmodligen handlade det bara om en projektion. "Vilken ding goja", konstaterade Conny.

Vi nådde fram till en ekdörr som föreföll ligga och flyta på vattnet. Dörren öppnades och en leopardmönstrad hund tittade fram. Conny, som var lite rädd för hundar, viskade: "Jag tror den vill bita oss." Även jag kände mig en smula nervös.

Då röt hunden: "Bita? Här ska ta mig tusan inte bitas! Tror du jag är fubbick?" Jag tog mod till mig och sa: "Så då är du inte farlig?" Hunden förklarade att om den varit farlig hade den burit pannband. "Pannband?" sa jag förvånat. "Ja", konstaterade leopardhunden, "farliga hundar bär alltid pannband, röker mentolcigaretter och dricker mellanöl." Jag sa att jag inte visste det. "Då vet du inte mycket", påstod vovven, och tillade: "Men nu måste ni skynda er. Fru Flygare behöver er hjälp."

Jag hade massor av frågor och det hade säkerligen även min kompis. Dessa ställde vi dock inte. Och eftersom en krokodil simmade förbi och sa "avstigning för samtliga passagerare" så steg vi ner genom dörren.

Hunden, som stod på bakbenen, bugade sig och sa: "Mitt namn är Maximilian. Angenämt." Vi bugade oss också, fast det kändes lite fånigt. "Det där Conny och jag är Jens", förklarade jag. "Det känner jag till", viskade Maximilian. "Hur vet du det, och varför viskar du?" frågade jag. "Det tänker jag inte berätta", utbrast hunden i sjungande ton.

Vi gick utför en väldigt pampig trappa med förgyllda ledstänger. "Är detta ett slott?, undrade jag i frågande ton. Leopardhunden gav ett jakande svar.

Nedanför trappan fanns en öppen port som vi passerade genom. Därefter gick vi in i en mycket tjusig park. Plötsligt sprang en katt med åtta ben förbi oss. "Kolla! En katt med åtta ben!" utbrast jag. "Ja, vad är det med det?" undrade Max. "Katter brukar bara ha fyra ben", förklarade jag. "Inte den här", sa Maximilian. När jag frågade varför, svarade han att det såklart berodde på att den hade bråttom.

Sedan kom vi fram till en skogsdunge där träden gnolade på den svenska artisten Harpos hit "Moviestar". "Varför sjunger träden?" kunde jag inte låta bli att fråga. Leopardhundens svar var att annars skulle de ha haft det alldeles för tråkigt. Han såg roat på mig och sa: "Du undrar mycket. Du är nog ett underbarn." Jag visste inte om jag skulle känna mig stolt eller förolämpad. Om det varit nu hade jag trott att AI hittat på hans skämt. Det var inte särskilt bra.

Sedan nådde vi fram till vad som föreföll vara en landningsbana. Maximilian stannade och pekade upp mot ett moln. "Där kommer hon nu", sa han med andäktig stämma. Molnet sänkte sig ner till marknivå. På det satt en kvinna som bar en väldigt tuff skinnjacka. Jag noterade att hon var mycket lik tant Anita - en av den tidens största tv-kändisar. Inte minst populär bland barn.

Kvinnan satt kvar på molnet och sa: "Goddag, mina gossar." Jag och min vän svarade artigt "goddag, tant". Kvinnan sa att hon hette Fru Flygare och var president här. Conny, som länge varit tyst och verkat nervös, morskade nu till sig lite och undrade var vi var. "Ni är i Det Andra Landet",  blev svaret. "Vad heter det?" <span;>sporde<span;> Conny. Fru Flygare förklarade att landet hette just så: Det Andra Landet.

Hon såg på oss och log. Sedan konstaterade hon: "Så det är ni som är Conny och Jens..." Min kompis undrade: "Hur vet tant det?" Presidenten avslöjade att hon hade en fil som berättade allt om oss. Sedan tog hon ur en läderväska upp en tetra med filmjölk. På förpackningen satt en mun som började tala. "Ja, jag vet precis allt om Jens och Conny. Om ni vill kan jag berätta..."

"Inte nu!" snäste Fru Flygare. "Nej, nu blir jag sur", väste filen medan den blev stoppad tillbaka ner i väskan.

"Låt oss komma till saken", sa tant Anita-kopian, och fortsatte: "Ni har blivit kallade hit för att vi behöver er hjälp att lösa ett mysterium. Det är så att vår största bank, Rubanken, har på okänt vis och av likaledes okända förövare, blivit bestulna på allt sitt reservkapital - hundra miljarder pannkakor".

Min första tanke var att banken hade ett underligt namn. Jag visste ju från träslöjden att rubank var en sorts hyvel. Conny däremot var tydligen hungrig eftersom han undrade om det ändå fanns några pannkakor kvar som han kunde äta upp.

Fru Flygare förklarade att i Det Andra Landet åt man inte pannkakor - de användes endast som valuta. "Men är du hungrig så kan jag bjuda på ansjovis och gurka med remouladsås." Conny gjorde en grimas och bedyrade att så hungrig var han inte. Då återvände hon till mysteriet och undrade vad vi tyckte om att få uppdraget att lösa det. "Kanon!" utbrast vi unisont. För vem vill inte ta sig an ett mysterium då och då?

"Mycket bra!" blev hennes reaktion. "Men först måste ni visa er värdiga. Titta till höger." Vi gjorde så, och då uppenbarade sig, ur tomma intet, en stor sten i vilken det satt ett svärd instucket.

President Flygare förkunnade att om någon av oss kunde få loss svärdet ur stenen så var jobbet vårt. Och vi försökte. Oj, vad vi försökte och slet, men svärdet satt som gjutet.

Fru Flygare såg besviket på oss och konstaterade: "Tyvärr, mina gossar. Jag får helt enkelt ge uppdraget till någon annan." Sedan flög molnet iväg med tanten och vi stod ensamma kvar med leopardhunden.

I nästa ögonblick befann Conny och jag oss plötsligt i hans vardagsrum, där vi satt och tittade på Rapport tillsammans med hans mamma. "Vad hände?" viskade jag. "Ingen aning", viskade min vän tillbaka. Strax därpå gick jag hem till mig. Förundrad och förvirrad.

När jag dagen efter ringde på hos Conny öppnade hans mor och sa att han flyttat eftersom han inte längre ville vara med i min novell. Två veckor senare flyttade även mamman. Kanske ville inte heller hon medverka i denna berättelse. Därför avslutar jag den nu.