Malmö i slutet av 80-talet, närmare bestämt år 1988. Stadens själ består fortfarande av fabriker. Kockumskranen är ännu symbolen, trots att varvet lades ner året innan. Hamnen luktar ändå diesel och industri, förutom saltvatten och tång. Det pratas om arbetslöshet och industrins nedgång. Staden känns trött och sliten. Inget universitet. Inget nytt Västra Hamnen. Inte heller Turning Torso eller Öresundsbron har byggts.

Sverige styrs av Socialdemokraterna och Ingvar Carlsson är statsminister. Det är bara två år sedan Olof Palme sköts. Folk går omkring med breda axelvaddar och stora frisyrer med mycket hårspray. Yuppier bär kostym och slips och de är nästan de enda som har råd med mobiltelefoner, som fortfarande är dyra, stora och otympliga.

På stan ser man många med hörlurar på huvudet, vilka är kopplade till en freestyle. Några av de mest populära artisterna är Michael Jackson, Madonna, George Michael, Roxette, Europe och Ulf Lundell.

I USA är republikanen Ronald Reagan president och i Sovjetunionen blir <span;>Michail Gorbatjov ledare i oktober. Och även om Gorbatjov står för förändring så är kalla kriget fortfarande aktuellt och de flesta ser atomkrig som ett i högsta grad verkligt hot. Också kärnkraften skrämmer många, efter haveriet i Tjernobyl, april 1986.

1988 sker två uppmärksammade mord i Malmö med koppling till kriminella kretsar, utförda med kniv respektive hagelgevär. Malmös undre värld är centrerad kring illegala spelklubbar och nattöppna svartklubbar. Heroin- och amfetaminmissbruket är utbrett. Våldet på gator och torg är dock starkt kopplat till alkohol, krogmiljöer och spontana bråk.

Detta är alltså situationen i världen, Sverige och Malmö det år som denna berättelse utspelar sig. Mitt eget tillstånd, jag heter för övrigt Martin, är inte det bästa. Jag är visserligen inte missbrukare eller kriminell, men jag har ändå mina demoner att kämpa med. Inte minst ångest, nedstämdhet och uppgivenhet. Har kontakt med psykiatrin och jag får medicin, men det hjälper bara delvis. Jag är arbetslös, lever på socialbidrag och sporadiska ekonomiska tillskott från mina föräldrar.

I stor utsträckning är det musiken som håller mig uppe. Har ett band tillsammans med min bror Henrik och två andra killar och så köper jag skivor och går på konserter. Man kan väl säga att jag är halvpunkare och min bror i princip helpunkare.

Min bror, och även jag, gillar band som Ebba Grön, Sham 69, Sex Pistols, Clash, Dead Kennedys och The Damned. Via postorder skickar han också efter plattor med mer udda brittiska grupper som till exempel Crass. De banden har jag oftast svårare att ta till mig.

Han handlar också mycket hos Musik & Konst på Spångatan, vilket för övrigt är ett märkligt namn, i alla fall andra halvan, då de faktiskt inte säljer konst, bara skivor. Själv håller jag i större utsträckning till på Domus skivavdelning, ett stenkast därifrån. De har inte så mycket punk, men jag lyssnar alltså också på mycket annan musik.

Vårt band heter Existential Dread, vilket jag hittat på. Det är också undertecknad som skriver texterna, med titlar som till exempel "Suicidal Reaper" och "Living Till Tuesday". Det handlar inte om sprudlande glädje, med andra ord.

Henrik gör musiken, och det mycket bra, dessutom. Med i gruppen är också Micke, som spelar på en stulen Höfner bas, och Roffe, som plågar skinnen, det vill säga är trummis. Henrik träffade Micke på musikhuset Stadt Hamburg och Roffe hittade vi genom en lapp på Musik & Konsts anslagstavla.

Det visuella uttrycket hos oss bandmedlemmar varierar. Micke är den mest punkiga med en tuppkam som oftast är grön, skinnjacka med olika bandnamn, bland andra Asta Kask och KSMB, målade i vitt, samt Dr Martens-kängor. Själv är jag långhårig och bär ofta MC-jacka (utan text) och svarta jeans. Min bror har ännu längre hår (ofta i hästsvans) och, om det inte är för kallt, en ganska tunn grön militärjacka med olika filosofiska tankar präntade med svart tusch. Han har också för vana att sy in sina byxben så mycket att han måste ha blixtlås längst ned för att få på sig brallorna. På fötterna bär han gärna armékängor. Roffe är den som ser mest alldaglig ut, till exempel i stentvättade jeans och dito jacka, samt vita Adidas-dojor.

Vi repar i Roffes föräldrars villakällare på Limhamn. Vårt PA köpte vi begagnat för 1800 kronor av en dansbandsmusiker. Det funkar okej. Enda problemet är att mikrofonen (en Sennheiser MD 421) ger mig elektriska stötar när jag kommer för nära med läpparna. Bryr mig dock inte så mycket. Stötarna är svaga.

Existential Dread bildades våren 1987. Vi repade sedan ganska intensivt fram till att vi hade vår första spelning i augusti samma år. Den var ordnad av Roffe och ägde rum en sen eftermiddag på en fritidsgård. Vi trodde att publiken skulle bestå av högstadieelever, men vi möttes av lågstadiebarn och två unga fritidsledare.

Jag tänkte att vi kanske skulle skrämma vår publik, men de verkade tycka att vi var coola. Och Micke fick en massa frågor om sin mohikanfrisyr. Så vår debutspelning blev ändå rätt lyckad, men vi var efteråt överens om att vi fortsättningsvis skulle rikta in oss på en något äldre publik.

Under hösten hade vi ytterligare några spelningar och sedan blir det 1988.


Vinterpalatset i Nyhamnen är vid denna tid den viktigaste samlingspunkten för den alternativa scenen i Malmö. Där finns spelningar, café/pub, stencil- och kopieringsmöjligheter, fanzineproduktion, politiska möten och närradioverksamhet. I februari har vi en konsert där tillsammans med två danska band, nämligen Røvhul och Ekstase. Många representanter för broderfolket i publiken.

Månaden därpå spelar vi med dessa band hos Ungdomshuset på Nørrebro i Köpenhamn. Många svenskar i publiken. När vi efteråt stiger av färjan i Malmö kroppsvisiteras hela Existential Dread utom Roffe av några nitiska tullare. Tänker inte gå in på detaljer, men de verkade inte gilla punkare.

Under våren har vi ett flertal spelningar i Malmö. Bland annat på Stadt Hamburg och Lorensborgs fritidsgård, som alltså båda är inriktade på musikverksamhet. Vi blir också uppmärksammade av olika fanzines, bland andra Mögel. Det börjar bli allt roligare att spela i band.

Men allt är naturligtvis inte glädje. En sen kväll i slutet av maj blir jag hotad till livet. Det börjar med att jag slinker inom 7-Eleven vid Möllevångstorget strax innan de stänger och köper en liter mjölk, ett halvt kilo Zoégas Skånerost och ett paket Marlboro. Utanför står en skum typ och frågar om jag vill handla. Han behöver inte förklara att han menar knark. Jag tackar nej och sneddar över gatan, passerar taxihållplatsen och beträder torget.

Vet inte vad som kommer över mig, men plötsligt översköljs jag av en stark känsla av ensamhet. Jag vill inte längre gå hem, istället sätter jag mig under statyn Arbetets Ära i förhoppningen att någon ska komma och vilja prata med mig. Det brukar funka ibland.

Några glada ungdomar går förbi, antagligen på väg till eller från något utskänkningsställe. Efter bara några minuter dyker en yngling med stirrande blick upp och sätter sig bredvid mig. Han presenterar sig som Max Svensson, bror till Jimmy Svensson. Inget av namnen säger mig något.

Ur sin medhavda Konsumkasse plockar han plötsligt upp en revolver och riktar den mot mitt ansikte. "Vad tror du händer om jag trycker av", frågar han. Med ens är jag fullt fokuserad på att överleva. "Var snäll och lägg undan den där", säger jag och det gör han faktiskt. Han placerar vapnet under sitt jeansbeklädda lår.

Jag inser att det bästa jag kan göra är att ta det lugnt och tala normalt och stilla med honom. Han ser att jag har mjölk i min kasse och han ber mig öppna förpackningen så att han kan dricka lite. Det vill jag inte, eftersom det då skulle bli svårare att bära hem mjölken. Detta accepterar han förvånansvärt nog.

Efter en liten stund kommer två slitna medelålders män fram till oss och frågar om vi har sprit att sälja. Det har vi inte, så de går vidare. När de är utom hörhåll riktar Max sin revolver mot deras ryggar och undrar om jag tycker att han ska skjuta dem. "Det är väl onödigt. Dom är ju bara ute efter krök", svarar jag. Max lägger på nytt undan vapnet.

Sedan fortsätter vi att snacka tills jag förklarar att jag behöver gå hem. Vi säger hej då till varandra. Jag reser mig upp och börjar gå. Inom mig undrar jag om han siktar mot min rygg, men ingenting händer. Strax därpå viker jag av runt ett hörn och efter några kvarter är jag hemma. Först då blir jag rädd och jag stoppar snabbt i mig tre tiomilligrams Valium. Den högsta föreskrivna dosen per tillfälle.

Men livet går vidare och i juni bestämmer vi i Existential Dread oss för att spela in en proffsdemo. Vi väljer Santos Musikstudio på Norra Grängesbergsgatan. Den är känd som främsta alternativet för den som vill ha professionellt sound utan att behöva lämna Malmö eller ruinera sig.

Vi bokar in fem timmar på en lördag och ytterligare fem på söndagen. Det kostar oss 2000 kronor och vi betalar naturligtvis en femhundring vardera.
Låtarna vi valt ut är fem till antalet. Nämligen "Hell Or High Water", "Living Till Tuesday", "Suicidal Reaper", "Doom & Gloom & Other Darlings" samt "1984, What A Year".

Första dagen spelas alla instrumenten in, bland annat ett djävulskt solo på cello till låten "Suicidal Reaper". Det är Micke, före detta celloelev, som hanterar detta instrument, men han gör det på ett så vansinnigt och punkigt sätt att hans forna musiklärare skulle ha blivit galen. Den medelålders ljudteknikern vägrar av okänd anledning först att spela in cellon, men efter att vi insisterat går han till slut med på det. Skitfräckt blir det.

Dagen därpå blir det min tur och jag sätter sången direkt på samtliga låtar. "Bra jobbat!" berömmer ljudteknikern. Mellan två av låtarna behöver jag pinka. Praktiskt nog finns det ett dass med dörren direkt från studion. Teknikern säger att det beror på att om man helt lämnar studiomiljön mellan låtarna så kan rösten ändras lite. Om det stämmer vet jag inte, men han är ju proffs.

När jag kommer ut från toaletten påstår ljudkillen att han spelat in även toabesöket. Jag replikerar: "Bra. Det blir säkert en hit."

Sedan mixas inspelningen och det blir klart precis i tid. Vi känner oss nöjda med demon och låter ett företag i Lund spela in den på femtio kassettband som vi säljer eller ger bort. Vi får en bra recension i Mögel och Vinterpalatsets radio spelar den i etern. Och Stadt Hamburg tar med "Suicidal Reaper" på en samlingskassett med olika Malmöband.

I början av hösten är jag, min bror och Micke på fest i ett ockuperat rivningshus vid Värnhem. Vi sitter på golvet i ett vardagsrum. Sofforna och fåtöljerna samt de få pinnstolarna är upptagna. Främst av punkare, men också några andra, bland annat två redskins - det vill säga vänsterorienterade skinheads. Lätta att känna igen genom sina röda jackor och rakade skallar. De visar sig vara bekanta med Micke så han pratar ganska mycket med dem.

Vi har varit där i cirka en timme och någon har nyss anlänt med en bergsprängare och på den får vi spela vår demokassett. En berusad tjej sätter sig bredvid mig och frågar vilka det är på bandet. Jag svarar att det är jag som sjunger och så pekar jag på mina två bandkollegor och säger vilka instrument de spelar.

"Coolt! Ni är skitbra!" sluddrar tjejen och sedan kaskadspyr hon över sin svarta skinnjacka och likaledes svarta kjol och nätstrumpor. Även jag är nära att träffas. Vilket gör att jag plötsligt övermannas av stark önskan att gå därifrån. Så det gör jag. Ute i trappan passerar jag ett par med en majskolvspipa. Killen verkar nästan medvetslös, men tjejen håller pipan mot hans läppar så att han ska kunna suga i sig lite mer av den söta röken.

Jag går över gården, tar mig in i en lägenhet genom ett trasigt köksfönster för att sedan hoppa ut genom en annan krossad ruta. Precis när jag landar på trottoaren glider en polisbil upp framför mig. Polisen som sitter på passagerarsätet vevar ner rutan och säger vänligt: "Så det är Henrik som är ute och rör på sig."

Detta gör mig lite förvirrad eftersom jag knappast är vad man kallar "känd av Polisen". Men efter några sekunder känner jag igen den uniformerade unge mannen. Han bor i samma trappuppgång som min farmor. Vi har träffats bara en gång, så han har uppenbarligen ett väldigt bra minne.

Han undrar vad jag sysslar med där och eftersom situationen är som den är och jag blivit igenkänd så tycker jag att det är lika bra att sanningsenligt berätta att det pågår en fest i huset. Han säger att det är lätt att tänka att huset bara står tomt, men att det ju faktiskt är någon som äger det.

Min farmors granne och hans kollega stiger ur bilen och ber om min legitimation, vilket jag räcker fram. Mitt namn och personnummer skrivs upp i ett anteckningsblock. Jag får frågan hur många som befinner sig i huset och gör en ungefärlig uppskattning.

Sedan dyker ytterligare några polisfordon upp. En av de nyanlända konstaplarna slår sin batong mot sin handflata och säger: "Nu gör vi chock!" Han verkar närmast upprymd. Jag vet inte exakt vad en chock i detta sammanhang är, men det låter inte särskilt trevligt. Hans kollegor, som är betydligt mer avslappnade, verkar dock inte så intresserade av att chocka någon.

Därefter får jag, tillsammans med poliserna, klättra in i huset igen. Han som ville göra chock frågar om jag är svensk. Jag svarar ja och undrar inom mig vad som hänt om jag inte varit det. Därefter tillåts jag gå, efter att jag berättat att de ska klättra ut genom köksfönstret, gå över gården, in genom en port och uppför en trappa för att hitta till festen. En av poliserna skär sig på det trasiga glaset i fönstret och svär till.

Dagen därpå ringer min bror och berättar att polisen dykt upp och avbrutit festen. Tydligen har det gått lugnt till, men alla blev uppskrivna. Jag nämner inte att det är jag som visat vägen. Tycker inte att det finns någon anledning.

Under hösten spelar Existential Dread på två fritidsgårdar och i december är vi tillbaka på Lorensborgs fritidsgård som under en fredag och lördag arrangerar konserter med flera olika band under namnet Punk 1988. Existential Dread ska lira på lördagen tillsammans med fyra andra band. Nämligen proggpunkarna Vänstertrafik, vegetarianerna Dead Meat, hardcorebandet Alcohole och kängpunkarna Lillebror.

Vänstertrafik inleder och vi i Existential Dread håller oss backstage. Det är gott om folk i publiken, bland annat fyra redskins. Stämningen är bra, men efter tio minuter strömmar sju högerskins in i lokalen och angriper sina politiska motståndare. Tumult uppstår.

Som på en given signal går Micke och Roffe ut på scenen för att sedan hoppa ner från den, en höjd på kanske en och en halv meter. De skyndar fram till slagsmålet och ansluter sig. Micke sällar sig till vänsterskinsen och Roffe tar högerskinsens parti.

Att Micke slåss för vänstersidan förvånar inte, men att Roffe väljer att hjälpa nazisterna är oväntat. Han har aldrig visat den typen av tendenser tidigare, men i och för sig brukar vi i Existential Dread inte diskutera sådana frågor. Vi är inte ett politiskt band.

Eftersom de flesta som deltar i slagsmålet väljer att bekämpa högerskinsen så är dessa snart bortjagade och konserten fortsätter. Polisen dyker så småningom upp, men då är stämningen åter lugn och inte så många verkar intresserade av att prata med lagens väktare.

En vecka senare träffas Existential Dread i vår replokal. Direkt uppstår en diskussion om vad som hände på Lorensborgs fritidsgård. Micke är, som min bror och jag, kritisk mot att Roffe valde nazisternas sida. Ganska snart kommer det fram att vår trummis röstat på det nybildade partiet Sverigedemokraterna i höstens val. Han är med andra ord en av 1118 personer som lagt sin röst på dem i partiets första riksdagsval.

Roffe blir ganska snart trängd och börjar angripa oss andra verbalt. Han menar att förr eller senare kommer detta parti att få makten i Sverige och då ta itu med "vänsterpack och psykfall". Det är uppenbart att det bland andra är oss övriga i bandet som han syftar på.

Utan att säga ett ord tar Micke sin bas och förstärkare och lämnar villan. Min bror tittar på mig och säger: "Ja, vi ska väl också gå?"

Han tar sin gitarr, jag bär hans stärkare och så lämnar även vi replokalen. Och därmed har Existential Dread upphört att existera.