Kärleken ska inte komma och tro att den kan komma och styra och ställa hur som helst. Den måste anpassa sig efter samhällets normer som alla vi andra och vara lagom stark och glad. Ty endast i medelmåttigheten kan vårt härliga Sverige bli en enad nation. Som barn gav mina godtyckliga, tillgjorda, älskade och hatade föräldrar mig alldeles lagom mycket ljummen kärlek och omsorg. Över helgerna stängde de in mig i den mörka, kalla, och fuktiga skrubben i källaren där även råttorna höll till. De ville bara att jag skulle bli som vettigt folk. Det mådde jag bara bra av. Här på den fina och trivsamma psykiatriska avdelningen råder ett krampartat limbo och vi obstinata och otacksamma patienter är inte värda bättre. Tillvaron är en öken och vi vet inte var vi kommer ifrån, vart vi är, och vart vi ska. Jag har aldrig haft några nära vänner. Doktor Stork skrider fram i korridoren som en stolt och mycket värdig krigarkonung, och han påstår och vidmakthåller väldigt bestämt att Psykiatrin är någonting riktigt storartat och fint. Vad har man som en ynklig liten idiot att sätta emot hans enorma auktoritet? Tacka vet jag Doktor Kärlek, den suveräna norska kvinnan i 45-årsåldern nere på Affektiva mottagningen. Hennes lugna och självklara professionalism och sköna attityd blir man glad av. Två av mina medpatienter begick självmord förra veckan när de var hemma på sina permissioner. Någon psykolog fick de aldrig träffa för det är alldeles för dyrt för Regionen. Själv så sitter jag i den spöklika korridoren och samtalar med en vägg som heter Herr Vägg. Björn Borg är här och vi övar på min mediokra backhand cross och andraserven. Jag har för längesen gett upp hoppet om att bli en riktigt normal, anpassad, och funktionell medborgare. Jag är en äcklig liten parasit bara och jag hatar och avskyr mig själv. Hela tillvaron är riktigt sjuk och svart surrealistisk och min bostad går inte att bo i för att den är alldeles för snuskigt ostädad. Min lillasyster begick självmord när hon var 12 år gammal. Det var då som min gränspsykos eskalerade och jag fick bo i hundkojan i den kalla trädgården. Pappa var präst och mamma hemmafru som också jobbade extra som prostituerad och knarklangare. Vår familj var synnerligen älskad, högaktad, och respekterad i kvarteret och i den lilla staden. Pappa tjänade mycket pengar som telefonbedragare. Han var en mycket charmig gentleman och en högst glad gamäng. Här på avdelningen sitter vi patienter och hungrar efter den delikata middagen men vissa längtar bara efter döden befriaren. Från TV-rummet dånar Allsången på högsta volym med den ljuvliga Pernilla Wahlgren så att ens eget fullständiga misslyckande och totala livsfiasko smärtar i själ och hjärta. Man har för längsen slutat att gråta och självömka för det leder inte till
någon förändring och någon riktig empati och förståelse får man väldigt sällan för samhället är i mångt och mycket ruttet och människorna är kalla och hårda. Jag är 47 år och detta är min åttonde inläggning på fem år och de briljanta läkarna hittar inte rätt diagnos så att jag kan få lithium för min bipolära sjukdom. Jag klassas som att jag lider av en ordinär depression och får därför medicin för den diagnosen. Att lida av bipolär depression samtidigt som man är ganska allvarligt gränspsykotisk är att vara ett mycket konstigt UFO som har kommit helt vilse i tillvaron. Man är ingen och ingenting. Man hör inte hemma någonstans och det är ingen som minns vem man egentligen är och inte heller man själv kan minnas det som har gått förlorat. På min korta permission stöter jag på en manlig personal som på ett mycket otrevligt nedlåtande sätt kritiserar mig för att jag är inlagd så ofta. Jag tänker att de galnaste och mest destruktiva människorna finns ute i samhället där de gör väldigt stor skada. Dumheten som inte går att rå på förutom med brutalt våld. Sjuksköterskan Siri Gyllenstierna däremot är alltid så öppen, varm, och härligt tillmötesgående. Hon är en ängel som skapar små glimtar av hopp. Medpatienterna som uppgivna häckar i korridoren och undrar när mardrömmen ska upphöra och det riktiga livet börja. En ung kvinna med en otroligt låg självkänsla som har slagit över till ett grandiost storhetsvansinne springer i korridoren fram och tillbaka och skriker att hon är Hertig över Närke, Värmland, och Södermanland och att hon ska starta krig mot Donald Trump. Vi andra gäspar uttråkade och minutvisaren som sniglar sig fram och det skrämmande samhället där ute. Mitt otäcka tvångssyndrom medför att jag måste göra vissa saker fem gånger. Tvätta händerna, öppna dörrar, ta i hand, etc, etc. Doktor Stork hävdar att jag bara ska lägga av med det punkt slut. Men det är väldigt svårt att sluta för då kommer den blixtrande ångesten. Jag var väldigt annorlunda som barn och hade endast en kompis som hette Wille, men han var lika konstig och utanför han. Vi blev väldigt mobbade i skolan så att vi hamnade på BUP. Det var ju oss som det var fel på inte de som mobbade oss. Man får skylla sig själv att man är så svag, dum, konstig och ful. Skötaren Kent han med de kärleksfulla ögonen jobbar ikväll. Vi stackars patienter dras till honom. Han läser Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren för oss och stämningen blir varm och trygg så att man kan känna sig älskad och sedd och sova riktigt gott. Vi sitter på golvet och lyssnar andäktigt. Kommunen samarbetar med ett nystartat städföretag som ska totalsanera min bostad och det pratas om att jag på försök när jag förhoppningsvis mår bättre ska börja att jobba på Erikshjälpen fyra timmar om dagen så att jag slipper sitta hemma och bara glo på TV och mobiltelefonen. Man behöver träffa friska och snälla människor. Jag har inte alltid varit Guds bästa barn men någon slags godhet kan jag väl bidra med. Jesus Kristus följer mig vart jag än går och säger upprepande: Sture du ska inte oroa dig och ängslas för framtiden. Lita på mig. Allt ska bli bra. Med mig är du trygg.