Jag stängde mina dörrar, men ingen såg mig gå,
som om världen redan valt att inte förstå.
Mörkret föll som skymning över allt jag bar,
och kvar blev bara tystnad av den jag en gång var.

Det blev lite sent att undra när svaret stod i fetstil,
när livet redan viskat att jag aldrig fick bli till.
Jag försökte ha det roligt utan pengar i min hand,
men glädjen blåste bort som spår i kallnad sand.

Jag sökte efter vänner med ärlighet och skratt,
men falska löften växte fram i varje sommarnatt.
Jag letade efter kärlek utan smink och utan glans,
men varje hopp som kom försvann som om det aldrig fanns.

Var sommar bar på ljuset, men lämnade mig kall,
var löfte blev till aska, var början blev ett fall.
Till slut fanns inget kvar av den jag höll så sann,
jag stod mitt bland er alla, tills jag långsamt försvann.