Du var som solens starka sken,
som bländade mig där jag stod.
I nattens skugga blev jag len,
när du gav värme åt mitt blod.

Under månens tysta hand,
drog du mig nära, tätt intill.
Vi tände eld i mörkrets land,
en brasa bara vi fick till.

Men när du sken som starkast då,
var jag för mörk för dig att nå.
Du gav din eld till någon mer,
och lät min låga slockna ner.

Den värme du en gång mig gav,
bar du nu bort från mina dar.
Så jag går ner i skuggans hav,
för att finna lågor som finns kvar.