Vackra blomma,
du grodde inte för någons hand.

Du grodde för ljuset,
för jorden,
för regnet som kom när ingen såg.

Du badade i solens sken
och drack din färg ur markens mörker.
Vecka för vecka
blev du mer dig själv.

Och kanske var det där felet började.

För någon såg dig
och kallade dig fin,
som om skönhet var en inbjudan,
som om din rot inte var ett nej.

Du ville stå kvar.
Du hade fortfarande dagar kvar i vinden,
morgnar kvar i solen,
nätter kvar under himlen.

Men handen kom ändå.

Ett ryck,
en tystnad,
jord som släppte taget.

Du blev buren som något vackert,
men förlorade allt som höll dig vid liv.

En blomma med veckor kvar att leva
fick en tidig grav,
bara för att någon tyckte
att du var för fin
för att få vara fri.