...det finns här i världen. Som en strid fors och likt en strid fors,
finns det partier av lugn i en flod, liksom fall där nog även.
Stundom faller någonting i hallen eller angränsande rum.
Helt lugnt sitter du och tar in andras verklighet genom radion,

teven, datorn, telefonen eller bara från eller tillfälligt möjligt
sällskap av en vän, ett sällskapsdjur. En katt som har sällskap av
någon som du själv. Där du som frånvarande sitter och tar det
lugnt i soffan. Så hör du som sagt ett ljud som av en fallande

bok, trots du vet med dig att du själv inte gärna kan ha lämnat
något att falla, som för balansens skull i tillvaron fått din tankes
kedja att brytas just då du drog dig till minnes att du glömt att
klämma på en eller annan lök i affären för livsmedel då du var

där sist. Du är kanske som utsvulten på kontakt med andra
människor, att du känner på varorna i affären, där du i din
som relativa ensamhet, får för dig att som söka tillfällig tröst.
Skall du inte gå ut i ur rummet och se efter vad det var som föll,

nu när det hunnit som gå några timmar sedan du tyckte dig
höra det där ljudet? Eftersom du sökt med dina ögon, efter vad
som åstadkom dunsen, utan att kunna finna något. Antar du till
slut att den lätta smällen kan ha kommit från handtaget till väl

dörren ut till andras väl möjliga verklighet. Ljudet kan ha där
kommit när den handen vilken som tryckt ned handtaget,
i ren frustrerad besvikelse över att finna dörren låst, ha släppt
detta handtag, lika plötsligt som om den just bränt sig på het

luft eller faktisk metall. Den svarta besvikelsen, förhåller sig
till den gröna avunden, som den blå färgen, vilken då den är
mörk som havet inte är ljust blå som atmosfären. Vilken visar
sig från sin mer synligt ljusblå om dagen. Som kärlekens ljusa

lyster till det väl mörkt torkade blodet, vilket hunnit redan då
springa ur, ett då för tiden öppet sår. Vilket är den mer fysiska
motsvarigheten till den hjärtesorg vilken brukar kunna talas om
i diverse sammanhang. Just där och då kan du förstås tycka dig

känna det där som plötsliga trycket över bröstet, vilket du inte
känt sedan den där gången då du fick en känning av att kunna
få en armbåge i veka livet av vännen. Kan det vara, kan du som
hinna känna innan benen viker sig och du likt ett löv faller till

underlaget och fruktan för ödet griper om din då arma själ.
Den vilken redan av blott tanken på livets alla överraskningar
och strapatser utsätter envar människa för. Men strax lugnar
sig den plötsligt uppkomna stressen och filten över verklighet

och blottade som upplevda känslor. De har sin egen väg att få
en själ som din egen att känna något spår av den fruktan som
andra före dig har känt strax innan slutet. Bara att för din del
detta inte visade sig vara just slutet. Bara ett sådant där som

skrämskott, du läst om, när du inte hört någon kunna berätta
att den nästan eller verkligen gjorde på sig. För att någon eller
något fått den personens hjärta som verka slå, inte ett extra
slag för idrotten eller kampen mot cancer, bara och just bara

det egna livets många äventyr. Små som stora och de drabbar
just en själv. Men du vet förstås med dig att, oavsett vad livet
kan komma att bjuda dig, romantiska äventyr eller mer som
'livsavgörande', det mörka hotet hänger över dig och de dina.




(2026 06 20
Hade bara tanken på första raden i huvudet.
Ja, sedan kom ju texten som av sig självt)