natten lade sig inte
tungt

som verkligt mörker
först

utan som en stilla filt
av tystnad

mellan två tunga andetag

i stillheten
vid fönstret

mot en mjuk kudde

satt hon
med sina lätt darrande händer
i knät

utanför
viskade vinden

medan den smög
runt husets vägg

som någon
som inte ville störa

på det slitna
trötta bordet

stod koppen

halvfull
och varm

hon andades in
överlevnad

tyst

medan hon väntade
på att livet skulle börja

och någonstans
inuti kroppen

började nattens kyla
långsamt

släppa taget