Jag har nu bott på samma plats i snart 37 år
men drömmer fortfarande om åkern och grusvägarna
i Skultuna.

Jag har nu levt ihop med samma kvinna i 45 år
men drömmer ännu om flickorna i mellanstadiet
och mamma.

Jag fick leva tillsammans med pappa i 46 år
men tänker alltjämt på grabbarna i småskolan
mest Åke.

Skultuna var på ett sätt paradiset med trygga
arbetsplatser...Konsum, Ica, Vivo, lekskolor,
grundskola 1-9, frisör, skoaffär, järnaffär,
biograf, friluftsbad, stor idrottsplats med
fotbollsplan för div 5, utomhusishockeyrink
där man kunde frysa på vintern och köpa
kokt korv i pauserna och svära över
domarjäveln.

Märkligt nog ville jag bara vara med Åke
men han flytta till Stockholm, förlorade
en nära anhörig och blev syrak på livet.

Utan honom blev det Arne och "Gaston":
en plugghäst respektive kommande schizofren.

Vi gjorde allt ihop...runkade, söp, sprang,
åkte skidor...men vi fick inga brudar för
de skulle ha tuffisarna med ständiga ölkassar
och puttrande moppar med cigg i mungipan.

Vid 18 fick jag nog, tog paus från gymnasiet,
gjorde illa min högra underarm i en skrotpress
och gick en ny verklighet till mötes. Långt bort
från paradiset, i ett annat land men psyket är
långsammare än snigeln och vill liksom
bara tillbaka.

Skultuna är numera bara en del av Västerås
och känns inte längre som ett paradis.