Lämnar åter den trakt jag kommit att ta till mitt hjärta.
Mälaren som en krackelerad spegel långt nedanför.
Vattenvägar, stuvbitar av brukad jord.
Seklers vedermödor, fragmentariska gnistregn av liv.
Människoöden, krökta ryggar.
Söndersmulade kartbitar av ett minne i förfall.
Och ändå, det gångna känns så starkt i mig idag.
Så mycket jag vill säga,
har nyligen vaknat.
Vaknat.
Har inte tid att dö
Inte tid att fortsätta,
fortsätta glömma,
fortsätta klara mitt dagliga liv.
Vi ryttlar fram i denna imaginära farkost,
byggd av ängslan att bli lämnad kvar.
Att stagnera.
Manad av den outplånliga kraften att fortsätta vidare, vidare.
Vart?
Vidare!
Plötsligt framför mig,
den buckliga skylten på bilverkstadens fasad.
Den säger:
Mällarens bilservice.
Detta med bokstäver.
Den gick i tryck.
Ingen bemödade sig att förklara
att Mälaren stavas med ett L.
Varför ska du ta den svåra vägen?
frågade mormodern stilla
på sin melankoliskt vaggande finlandssvenska.
Uppriktigt förundrad över barnets enkla glädje.
att uppfinna sig själv,
att rulla ut världen framför sig
just innan det ögonblick då det annars
hade fallit ut i tomrummet.
Verklighetens omsorgsfullt ihoprullade,
mångskiftande matta
Flygvärdinnan med sina lätt blossande kinder,
håret i en enkel fläta
och fräknarna som föll över henne den natten hon föddes.
Lika mycket en enkel piga
på väg mot ladugården
den kylslagna aprilmorgonen klockan fyra.
Lika mycket allvarsam adelsdam,
med sina fågelfingrar tankspritt lekande
över cembalons åkerlotter.
De som aldrig låter sig infångas.
De verkliga.
De som stod emot.
De som tog på sig uppgiften,
att tyda,
nedteckna
och bära vår historia
i sköra pergamentrullar under sina ögonlock.
Stockholm svävar där under mig.
Allt längre bort nu.
Allt som gått förlorat.
Det som aldrig blev sagt.
Jag tar farväl av Mällaren.
De svåra orden:
Förlåt,
och
Tack.