Farväl till Mällaren

Lämnar åter den trakt jag kommit att ta till mitt hjärta
Mälaren som en krackelerad spegel långt nedanför
Vattenvägar, stuvbitar av brukad jord
Av seklens vedermödor, fragmentariska gnistregn av liv
Människoöden, krökta ryggar
Söndersmulade kartbitar av ett minne i förfall
Och ändå, det gånga känns så starkt i mig idag.

Så mycket jag vill säga, har nyligen vaknat
Vaknat.
Har inte tid att dö
Inte tid att fortsätta,
fortsätta glömma,
fortsätta klara mitt dagliga liv
Vi ryttlar fram i denna imaginära farkost, bygd av ängslan att bli lämnad kvar
Att stagnera
manad av den outplånliga kraften att fortsätta vidare, vidare
Vart?
Vidare!

Plötsligt framför mig, den buckliga skylten på bilverkstadens fasad
Den säger, Mällarens bilservice
Detta med bokstäver
Den gick i tryck
Ingen bemödade sig att förklara att Mälaren stavas med ett L

Varför ska du ta den svåra vägen, frågade mormodern stilla på sin melankoliskt vaggande
finlandssvenska, uppriktigt förundrad över barnets enkla glädje att uppfinna sig själv, att rulla ut
världen framför sig just innan det ögonblick då det annars hade fallit ut i tomrummet framför sig
En verklighetens omsorgsfullt ihoprullade mångskiftande matta

Flygvärdinnan med sina lätt blossande kinder, håret i en enkel fläta
Och fräknarna som föll över henne den natten hon föddes
Lika mycket en enkel piga på väg mot ladugården den kylslagna aprilmorgonen klockan fyra,
Lika mycket allvarsam adelsdam med sina fågelfingrar tankspritt lekande över cembalons åkerlotter

De som aldrig låter sig infångas,
De verkliga,
De som stod emot
De som tog på sig uppgiften,
att tyda,
nedteckna
och bära vår historia i sköra pergamentrullar under sina ögonlock


Stockholm svävar där under mig
Allt längre bort nu
Allt som gått förlorat, det som aldrig blev sagt
Jag tar farväl av Mällaren
De svåra orden;
Förlåt,
och
Tack