Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Förvirring, kort sagt

Jag kan ingenting om poesi.

Vet ingenting om versmått
eller alliteration,
förstår inte interpunktionens semantik.
Syntaktisk suspension.
Förvirring, kort sagt.

Har inga teleologiska anspråk.

Är inte intelektell,
ej heller konstfull.
Definitivt inte intressant.

Radbrytningen övermannar mig.

Och vad min poetiska persona anbelangar;
ett subjekt i upplösning,
utan metrik,
utan stringens,
utan ontologisk förankring,
en semantisk restprodukt,
… ett
jag,
antar jag.

Vet betydelsen av otillräcklighet,
bristande stringens,
borttynnande.

Att glömma
och bli glömd.

Jag är medelmåttighetens dikalv.

Kontinuitet och koherens
förblir teoretiska konstruktioner.

Saknar förmåga att skapa sammanhang.

Autenticitet, vad är det?

Vet inte om min sorg
är daktylisk
eller bara dåligt disponerad.

Mitt jag är instabilt,
min syntax osäker.

Jag har fått det berättat
att den vise
bör räkna med allt …

Så mycket bättre

att bara vara Jag.

En sista
teoretisk konstruktion.

Ett minne i förfall.




Fri vers av LateNightBloomer
Läst 88 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2026-10-22 05:13



Bookmark and Share


  Gunnar Hilén VIP
Hoppas du aldrig lär dig. Cykla däremot är bra.
2026-11-04

  LateNightBloomer
Tack.
2026-10-23

  LateNightBloomer
Se där!
Det är ungefär så det går till.
Ytterligare begrepp, okända.
Som kan, ... prövas,
doppas i betydelsens salt:

NOMENKLATUR..

Man kastar sig huvudstupa (eller kanske diktstupa),
ut i en okänd rymd av betydelser,
Och.
Vet inte om man ska stiga eller falla
eller slungas sidledes
Genom ett språk som ännu inte uppfunnit mig.

Det är sant,
att jag inget kan, inget vet om lyrikens skelett, eller om man vill, poetikens nomenklatur
(du ser, jag lär mig..)
Men jag prövar min språkliga dräkt,
Den kostym, (likt den döden kommer "mitt i livet" och tar mått för, för att sedan sy i tysthet*)
- den kostym, jag kan komma att bära
Kanske leker kanske låtsas kanske förirrar kanske finner kanske sjunker
Kanske kanske

Jag har länge levt med poesi,
runt mig, (inte i).

Jag har exponerats, knådats, manglats
Vaggats
Av bokryggar (böcker jag själv inte köpt)
Rader, rader, åter rader
Ord, vackra, tarvliga, tunga som katedraler

Språk och form
- inte min egen,
Inte ännu.

Så där står jag nu, vill kliva in i bokskåpet
In bland myskdoftande trycksvärta, glödande,
ångande bokstäver, ordnade, fulla av mening
Vederkvicka mig
Och slå ut,

I vad? undrar du..
I Jag? sarar jag,
Tror jag.

Och hur kan man förresten lära sig cykla
Utan att cyckla?
2026-10-23

  Jacob Sjöstrand VIP
Första delen är som att bevisa att man inte kan cykla genom att cykla - då möjligtvis med stödhjul från AI. För om textförfattaren INTE kan det som räknas upp, men ändå bevisar det i samma andetag, så undrar man ju lite.
Det går givetvis att se det som meta-, och då blir det intressantare. En annan vinkling är att det är en form av koketteri alt - ännu ett spår - ett understrykande av osäkerhet på sin egen förmåga. Det är ju (om jag förstår det rätt) ett för textförfattaren inträdande i ett nytt slags fält (det poetiska).
Den andra delen handlar, för mig, mer om ett fladdrande av jaget - eller kanske mer en frågeställning av existentiell art, om vad det egna jaget består av.
Sammantaget läsvärt, väldisponerat och med en fäbless (eller kanske ett prövande) rörande poesins nomenklatur, möjligtvis ironiskt alt bara prövande. Frågan är bara vem (eller vad) som skrev vad..
2026-10-22

  Solbelyst
Underhållande ordkunskapslekande trots utropad okunnighet :)
2026-10-22
  > Nästa text
< Föregående

LateNightBloomer
LateNightBloomer