Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Förbli namnlös


För jag ska betrakta min älskade,
som ska förbli namnlös.

För våren vaknar och stiger upp ur honom
när han sitter med sin gitarr.
För ingen annan kan skapa
så drömska dagrar,
så vindlande rum att stiga in i.

För kiselstensgångar,
Vattenvägar.

För radband, firnament och trädkojor.
För doften av hans kön.

För skuggor.

För dem har naglat sig fast
i min älskades ansikte.

För han är mer ljus än mörker,
men mörkret är en ledstång mot det ljusa.

För om jag tar en bok ur bokhyllan
frågar han genast var den är.

För han kan se och genomskåda allt hos mig
men kan inte alltid se
sina egna mönster.

För han med sin uppmuntran
gör mig motsträvig och obstinat.

För han blir motsträvig och obstinat
när jag föreslår att han ska vila.

För inget gör honom så obstinat
som kultur utövat av medelklass
(såna som mig)

För hans tystnad är den värsta av plågor,
han vet att den skrämmer mig
mer än hans ord.

För jag är alltid hemma
där han är.
För vi söker båda alltid
något att kalla hem,
är alltid i landsflykt.
Alltid främmande.

För hans läppar är år noll.


För det första:
han gör mig knäsvag
när jag får syn på hans ryggtavla på ett torg.


För det andra:
kan han konsten att se
elegant och mystisk ut
i varselkläder.

För om jag en gång sagt, (på fel sätt)
att jag tycker att han är elegant
får jag äta upp det
i minst tio år.

För har jag sagt något dumt
glömmer han det aldrig.

För han glömmer heller aldrig
när jag sagt något bra,
- det händer bara inte lika ofta.


För det tredje:
han påpekar
att jag hängt hans kavaj på en barngalge.
Det gjorde jag.
För jag hängde den dessutom
åt fel håll.


För det fjärde:
han vet hur han ska reta mig.
För han känner mina svaga punkter.
För han vet att jag allt som oftast
trillar rakt i fällan
och tar illa vid mig.
För han gör det kärleksfullt.

För han skrattar åt
att jag aldrig lär mig hans sätt.


För det femte:
han putsar på mig med en disktrasa
när mina fingrar är klämda
under tv:n
som jag ville att han skulle hjälpa mig att lyfta.

För han låtsas
som att han inte märker det.


För det sjätte:
han står bakom varje dörr
som min pappa öppnar
och låtsas ramla handlöst framåt.

För varje gång blir min pappa lika nervös och förskräckt.


För det sjunde:
jag känner igen hans steg i trappan.
För jag känner igen hans tystnad också.
För det är nästan aldrig tyst runt honom.


För det åttonde:
hans mardrömmar är grymma och ohyggliga,
men på samma gång vackra.

För också i sömnen
bygger han rum
som man kan gå vilse i.


För det nionde:
han tycker om min mun.
Förmodligen mer än mina åsikter.


För det tionde:
han kan ligga bredvid mig
och vara tusen mil bort.

För det är det värsta med honom.

För ibland kan han vara
tusen mil bort
och ändå ligga alldeles intill.

För han kan få mig att vilja lämna honom
och stanna kvar
i samma andetag.

För ibland gör han mig lycklig
utan att ens märka det.

För han är inte mannen
jag föreställde mig.

För tack och lov.
För jag hade inte fantasi nog
att föreställa mig honom.

För han vet inte riktigt
vad han betyder för mig.
För jag vet inte heller.

För jag hoppas att även jag kan vara en källa.

För det finns sådant han behöver som jag inte kan ge.
För jag misslyckas gång på gång.
För jag fortsätter försöka.
För jag trodde att han ville samma sak som jag.
För så mycket är oåterkalleligt.

För hans armar.
För fräknarna som föll över honom den dagen han föddes
För de utgör stjärnbilder för mig att navigera efter.

För när du är inne i mig
blir jag en stjärna.
För jag faller handlöst i vår rymd.
För om du inte älskar mig
kan jag inte leva.
För ibland tror jag
att du inte heller kan det.

För jag kan inte sluta betrakta dig,
skriver fortfarande ditt namn i sanden när du inte ser.

För havet tar det.

För jag skriver det igen.




Fri vers (Fri form) av LateNightBloomer
Läst 83 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2026-10-25 21:12



Bookmark and Share


  Jacob Sjöstrand VIP
För mig blir grundpremissen, möjligtvis textens bärande tema, att kärleken är en dynamisk process mellan ett Jag och ett Du där detta ordpar är en enhet vars olika element oundvikligen påverkar ordparets sammanlagda summa.
Trots uppräkningen av dessa element (välskrivet och fint formulerade i texten), som ger läsaren tydliga bilder av detta ordpar, kvarstår en gåtfullhet (möjligen även en osäkerhet) rörande vad detta ordpar egentligen består utav.
Detta är gott, då ingen sund människa helt är i stånd att bryta ned kärlekens mekanismer och "naturlagar" till logiska satser. Au contraire är väl själva vitsen, det som bär lågan vidare, att inte få den stora gåtan avslöjad för sig.
Kanske är då enda sättet att släta ut dess namn och skriva det åter igen.
Jag tycker du disponerar stoffet väl här, med detta "För..." som ett nytt andetag, och även "uppräkningen". Det ger en tyngd åt texten, och tycks det mig som, ett ärligt uppsåt att försöka förstå sig själv och den andre i dess förenande oförenlighet.
2026-10-26

    Leia
Det finns en påtaglig ömhet i den här texten, men också en fin känsla för människans motsägelsefullhet. Jag tycker särskilt om hur de vardagliga, nästan dråpliga detaljerna får samsas med det mer sårbara. Upprepningen av ”För” ger en närmast liturgisk rytm, även om jag tycker att den bitvis blir lite för ihärdig. Några av de större kärleksförklaringarna hade kanske kunnat lämnas osagda, eftersom de konkreta bilderna redan bär så mycket. Och slutet är starkt. Det där namnet som havet tar, men som ändå skrivs igen. Där finns något både vackert och förtvivlat.
2026-10-25
  > Nästa text
< Föregående

LateNightBloomer
LateNightBloomer