Det oförblekt gröna
Den oförblekta grönskan gäckar mig ikväll
Ömsom stingar mig med sin renhets gadd,
ömsom trösterikt omfamnar mig
Ska jag räddas eller falla för dolkens hugg.
Hugget inifrån.
Jag kan inte längre fly.
Är i landsflykt i min egen kropp.
Att ruska sin päls och våga stå där,
Naken,
Blottad i det grymma vårljuset?
Brunnsvikens okomplicerade vatten,
solreflexerna i kvällningen och de unga oförställda kropparna som böljar sig fram utmed klipporna.
Sök ljuset och låt det finna dig i en fragmentarisk mosaik.
Det är ännu tid.
Med ett knippe vårlig narkos i handen,
handen som inte längre känns sin min,
Vandrar allt fortare nu.
Räds att bli ensam kvar
ENSAM kvar!
Grå hägern blickar ut över viken helt stilla i sin alldagliga dräkt,
blygsamt vacker i all sin sjaskighet.
Så vill jag att ni minns mig,
vingarna tafatt hängande utmed kroppen,
tanig och svajande, nästan graciös i sin intighet.
Ett barn av brons sprider med sin pipa vankelmodiga toner åt bladlössen, mygglarverna, åt de tusentals små knappt förnimbara vingslagen av fladdermöss, åt kvällningens alla små bortglömda liv och rörelser.
Det är stilla, men sjuder av liv.
Det som varit mitt liv blänker plötsligt till i vattenytan och försvinner ut i natten, som avtagande vattenringar på, detta förrädiska,
detta blanka historielösa element.
……Borta....Nu