Så jag mötte hennes blick
synade hennes askgrå hud
som stramade över beniga kinder
hon var återuppstånden
i uppgivenhet och självförakt
än en gång döpt i spott

I hennes huvud bar jag en del av skulden
jag som inte längre förstod
någonting

Och jag erkänner att jag ville slita tag i henne
klämma hårt om hennes armar
se dem vittra sönder
skaka henne trasig
igen

Men det räckte med att jag höjde rösten
och hennes ansikte blev en sjö
och jag hatade mig själv
mitt i all maktlöshet

Hennes självömkan var olidlig
jag ville be henne hålla käften
jag ville krama henne tills stormen stillnat

Jag gjorde varken eller

Jag grät istället
ville ta plats

Och vi satt på varsin sida av köksbordet
stred med vässade klor
(hennes var så mycket längre än mina, men jag var hungrigare efter blod)

När hon gick
vek hon ned blicken
som om hon aldrig funnits

jag ångrade allt