Ute blir dagarna allt kortare
och nätterna allt längre
Vi bleker solens ljus med klor
och målar himlen med kol
Men än är inte allt förlorat,
vi har fortfarande varandra
(även om vi också kväver den lågan,
sakta men säkert)

Träden gör tvärtemot alla andra,
den klär sig i sin färggrannaste skrud
för att dölja vad som finns bakom
den perfekt fasaden,
ett härjat inre och ett förkolnat hjärta
(vi har bara oss själva att skylla)

Nu är hösten här
och döda löv faller istället för regn
Faller likt de minnen vi en gång hade,
de minnen som gick samma öde till mötes som oss
(höstens mörkret stjäl mer än bara ljus)

Det är slut, över,
domedagen är här
och vi finns inte längre
Vi slutade att existera när
elden som förtärde oss
släcktes med en spann vatten
(du lärde mig att inte leka med elden
men du glömde lära mig
hur man gör för att hålla den vid liv)