En man, som en gång varit en pojke, tittade ut över dagen.
En gång hade han försökt stå på egna ben och nu hade han byggt upp en ståtlig fästning kring sin själ.

Stor och ståtlig, likt en man gick han omkring i livet. Varje dag bockade han stolt av från sin lista över vuxensaker att göra.
\"Jaha\", tänkte han för sig själv, samtidigt som tankarna studsade mot insidan av livrustningen; \"Så detta är vad det betyder att leva och växa upp?\"

Han mindes tiden innan han kom så högt upp i livet, när fingrarna lindade sig kring grässtråna på sommarängen och blommorna slog ut ovan hans huvud. Han mindes hur obetydliga saker hade ett värde, hur samtalen med en förvirrad myra inte kändes konstigt.

Mannen tittade ut längs gatans riktning och såg andra män, och en hel del kvinnor som härmade samtalet med sina barndomsmyror, men de hade intagit myrans roll, de satt nämligen inte längre still och lyssnade, utan sprang hit och dit - alltid på jakt, och pratade rakt ut i bluetooth gapet (vilket ersatt blåklockans svaga klang).

Det var nog därför som han hade stannat upp. För mitt bland alla dessa streck av rörande, rörliga, röriga människor såg han något.
Mitt på asfalten som ledde till en återvändsgata satt en vuxen flicka, inte helt stilla - men istället för att sträcka sig efter solstrålarna genom diset, så hade hon böjt sig ner.
Med det varmaste av alla leenden lyssnade hon. Avståndet var fortfarande för stort för att kunna tyda några detaljer. Men ljudvågorna av hennes själ slog hårt och igenkännande mot den ståtliga mannens rustning.

Hon pratade med en förvirrad myra.

Egentligen borde mannen kanske funderat på vad myran gjorde mitt i asfaltens mörker, men det var inget som han ägnade en tanke.
Han tittade länge på kvinnan. Hon lyste verkligen.
Sakta gick det upp för honom.

Hon var en solstråle som landat i livet.

Samma solstråle som tidigare smekt hans rygg som barn,
samma solstråle som fick honom att klä av sig för tidigt varje vår,
samma solstråle som gömt delar av sin kärlek i de fallande regndropparna från sommarens första regn.

Han visste att han aldrig skulle kunna ta henne med sig, bara kunna omsluta henne i sin famn, kyssa och låta henne trevande utforska hans rustning och kropp, ge ljus åt hans livscanvas, bjuda på mörkrets svalkande smekning.

Nu ville inte mannen längre vara en man, han ville inte heller återvända till barndomen. Det han ville var att bli gammal, så att han lugnt kunde få se solstrålen leka, och vid små små tillfällen viska till den det som en solstråle behöver höra.
Han visste nämligen nu vad det var.