Här går jag i min kyligt halvtransparenta verklighet.
Ser din värme men vågar inte närma mig.
Blicken faller på din sträckta hand.
Men jag vågar inte följa dig.
(Kylan vet jag ju hur den är...)

Jag ser frågor på dina läppar som jag inte vågar läsa
och svaren som är rädda för att uttalas.
Vill ju se dig forma ord med mening i.
Vill svara med ett leende.

Jag är för svag och rädd för sanningen.
(och det är ju lättare att bara titta bort...)
Jag önskar mig att en dag se
vad din blick försökte säga mig.

Här går jag nu - än en gång,
i min kyligt halvtransparenta verklighet.
Vill ta tåget ’dig’ till solen,
men fruktar samma hetta.

Jag är nog bara lite, lite rädd att smälta.
...och vintern är nog tryggast som den är.

(Men vafan! Ta mig med.)