Tankar.
Dessa ständiga tankar!
De slutar aldrig skaka den eka som kallas mitt liv.
Tankarna på dig.
Det gör ont (..så-in-i-helvete-ont-att-det-inte-kan-beskrivas-i-ord!) Men jag skulle inte vilja lämna dem ifrån mig för allt jag känner just nu är sprunget ur kärlek.
Trots att dina rum i mitt hjärta är igenbommade och tomma så vill jag inte ( även om jag hade kunnat) att någon - Någonsin - ska få beträda Dina salar.
Jag själv kan bara lägga händerna mot dörren och känna värmen i ditt leende... Och minnas...
Nyckeln är Du, din röst, dina ord...
Förra gången jag skrev på riktigt så var det också om dig... Det var glada ord (glada tankar)... Tacksamma ord... Sanna ord.
Jag ångrar dem inte även om du inte läst dem än...
Kanske vill du det, kanske inte, men de är fortfarande dina.
Jag vet inte ens om de kommer att läsas av någon annan än Dig, som de talar om och av Mig som talar dem...
Det är upp till dig...
Du var förståelsen och trösten i mitt liv, du var poesin och musiken... Och tron.
Nu...?
Ja, nu är du på väg bort och även om du gett mig mer än någon annan så tar du också mer av mig med dig när du går...
Kommer du ihåg när du sa att vi passade så bra ihop? Att jag inte fick vara rädd att du skulle vända och gå?
(Det gör jag...)
..Men jag VAR rädd... ( Jag ÄR rädd... Skräckslagen!)
Men det var väl inte obefogat då...
Jag klandrar dig inte. (Det vet du) Men jag sörjer mer än du anar.
Nu får jag kanske aldrig se dig där, vid den plats som är Du helt och fullt.
Att jag inte kunde ge dig lyckan... DET är min största sorg.
Utan dig blir orden vaga, utan dig finner jag ingen mening i dem.
Jag har tappat min penna men det gör ingenting. Det gör för ont att skriva meningslösa verser med tomma ord ändå...
(Och ingen finns ändå där för att läsa mina tankar.)
Nu har du min livsbok. Du kan skriva min historia om du vill... (HUR du vill... Jag bryr mig inte längre.)
För mig är nog skrivandet slut.
För mig har musiken tystnat.
... Den Blå Gitarrens visor har tonat ut i fjärran nu...