Det var en liten växt. Med de unga plantornas friska, gröna färg. Full av knoppar som snart skulle blomma ut. Som då skulle få se sin första gryning. Som då skulle låta omgivningen få njuta av dess vackra färger. Men den ena knoppen bröts av. Den stals. Och strax därpå, en till.
Den lilla växten fick sin gryning, men glädjen av den kunde inte njutas till fullo.

En nästan utslagen knopp bröts av, samtidigt som ett moln intog sin mäktiga plats på himlen. Ytterligare några knoppar försvann i takt med att molnet blev mörkare. Regnet började falla över den lilla växten och hade det inte varit för vetskapen om att växter inte kan gråta så hade vattendropparna kunnat tagits för tårar.

Molnet drog vidare och den lilla växten försökte sträcka sina sköra blad mot solen. Men nedtyngd av de blöta dropparna så var det inte längre lika lätt att sträcka på sig.

Den lilla växten var väl medveten om att någonting saknades och det dröjde inte så lång tid innan några bruna kanter blev synliga på de tidigare så gröna bladen.

När mannen som stulit de andra knopparna åter närmade sig så gick det att se en ny droppe på hennes sköra blad.