\"Men du ska väl inte lämna din mamma\" var den yngre läkarens ord.

Som i ett töcken vände jag sakta blicken mot honom, såg stumt in i hans blå oförstående ögon. Kände tyngden från hans hand på min axel, den brännande känslan av ansvar och krav. Jag vände blicken mot min mor hennes ihopkrupna kropp på sjukhusgolvet, en smak av blod i min mun. Kände handen lätta bort från mig men kraven, ansvarstyngden blev kvar. Jag skrek, jag vrålade, spottade galla över dem och deras styre, men bara inom mig hördes skriken. Min kropp var bedövad, fötterna låsta och armarna tungt viljelöst hängande, rakt ned. Allt, hade slocknat vid hans ord , nu fanns bara en önskan, att få komma hem, hem till mitt rum, min dörr, min säng. Tröttheten skar i mig vid varje andetag.

Det hade blivit mörkt där ute, i den världen. Här fanns lysrörsbeströdda tak, träskor och vita kläder, allt var ljust och rent. Mörket och unkenheten fanns inom oss, som en kletig massa av ord, röster, spott, sparkar och skrik. Den unga skötarskan log mot den yngre läkaren bakom mig. Sen vände hon sitt leende mot mig, men det räckte inte till utan blev en stelnad grimas.

Allt var tyst det enda som hördes var klockans tickande, ljudet studsade mellan väggarna, högre och högre. Jag andades ansvar med varje inandning och vanmakt med varje utandning. På golvet låg mitt ena hårband, rött för dagen, bredvid en tom plastmugg. De lutade sig mot väggen den unga sköterskan och läkaren. På golvet framför, min mor. Såg på hennes rödplufsiga ansikte, den gula urtvättade frotte´morgonrocken, de spruckna hälarna. Hon såg inte mig, bara den äldre läkaren, hennes ögon var fyllda med hat och hon stirrade blint på honom. Han pratade lågt med den äldre sköterskan och såg inte hennes hätska blickar.

I lugnet kom allt tillbaka, mor vid köksbordet, ölen och högen av vita tabletter, blängande bort mot mitt håll. Jag seende mot henne med känslan av att hålla andan. Hon i ett sista djupt halsbloss och fimpande av cigaretten och med ölen i den ena handen och i tre svepande gester med den andra, halsa ner tabletterna. Samtidigt som hon stint kastade blickar åt mitt håll. I samma sekund hon svalde sista klunken vände jag mig om gick till telefonen. En kort stund senare öppnar jag dörren till ambulanspersonalen plockar ihop mors väska, pinnkammen, tandborsten, läppstift och mascara. När de lägger henne på båren är hon så ynklig, (men jag vet att det är ett spel) i samma stund som känslan infinner sig, vänder hon sig mot mig, tar mig hårt i armen väser mellan tänderna \"säg inte var mina andra tabletter är\". En lång ambulansman med mild lugnande röst frågar mig om jag vet om några andra mediciner. Mors ögon bränner mig och jag säger att de är de enda hon har. Inom mig ber jag att de ska genomskåda allt, men min bön blir ohörd.

Klockans tickande för mig tillbaka och jag hör mig själv säga att de ska ringa efter en taxi. Den äldre läkaren kommer fram till mig, rufsig i håret och med tydliga rivmärken på kinden. Tummen följer naglarnaskanter och jag upptäcker att en är bruten och det svider till när jag lossar den. Läkarrocken spänner runt hans mage och för min inre syn ser jag honom brotta ner min mor, hon skriker fascist och spottar honom i ansiktet, han ropar på den äldre sköterskan att hämta lugnande, och som i en tunnel ser jag henne komma med en spruta fint lagd på en bricka med papper under. Jag skriker om hon får den där så dör hon, men mina ansträngningar är förgäves, och allt försvinner i min mors vilda kamp och svordommar, läkaren lyckas med sin tyngd hålla ner henne och hon vrålar ännu högre. Paniken stiger inom mig och jag flyger på honom, försöker få honom att förstå eller sluta. Vet inte längre, vill bara få ett slut, slut på allt, i ögonvrån ser jag mitt hårband segna till golvet. Mitt utfall får min mor att stanna upp och någon lyfter bort mig.

Någon ringer efter mer personal och den unga sköterskan och läkaren kommer. Jag andas, andas in lugnet hör min mor be om lite vatten, den unga sköterskan hämtar en mugg, ler mot min mor böjer sig fram erbjuder henne muggen. Jag andas. Mor tar muggen ser upp mot den unga sköterskan, och med en svepande rörelse kastar hon vatten i hennes ansikte. Jag andas, tomheten inom mig är förgörande,och jag vänder mig om går, mot trappen, mot världen där ute, mot hoppet att hitta något annat. Då jag hör \"men du ska väl inte lämna din mamma\" orden slår mig till marken.

Jag misstolkar klockans tickande för mitt hjärtas slag och är tillbaka, den äldre läkaren böjer sin ner mot mig, säger du kan få stanna här men din mamma får åka hem, vänder ansiktet upp mot honom och säger att det är min mor som behöver hjälp inte jag. Vänder mig om går fram till fönstret ser lamporna tändas där ute, några små tunna snöflingor dala, taxins skylt och säger nu är den här. Vrider huvudet, mor har rest sig. Hon drar morgonrocken tätare om sig och binder skärpet med dubbla knutar, sen går hon mot mig, men förbi utan att se på mig. Vidare ut till bilen, kylan biter i kinderna och jag vaknar till, skäms för min mor när taxichauffören öppnar dörren. Med barfota steg kliver hon in och jag sätter mig bredvid, jag säger adressen sen sitter vi tysta snart är vi hemma. Vi går tysta i trappen, jag låser upp. Mor går in på sitt rum, stänger dörren, släcker ljuset. Jag står kvar och lyssnar en stund, inga ljud hörs. En konstig mörk förlamande känsla blir kvar och jag andas ansvar med varje inandning och vanmakt med varje utandning. Jag går in till mig, mitt rum, min dörr, min säng.



Skrivet av Daniela Bianchi