Trädets grenar - våra gener

Han stod alldeles stilla, man kunde se hans andetag
Hon stod framför honom, man kunde se att hon var svag
De höll varandra i händerna, hårt men kärleksfullt, så fint
Så rent, så underbart varm och svalt.

De båda öppnade sina ögon på en och samma gång
De log mot varandra man hörde vad som var på gång
Plötsligt nickade hon mot honom, de var ense nu skulle det ske
Sen stod tiden stilla, snart skulle de bli tre

Så rent som vatten så fint som skirat regn
så föll hon i hans armar de behövde ingen säng
Havets alla vågor svallade runt kring dem
Nu njöt dom i varandra, livet hade kommit hem

Som solens strålar bländar, så gav han an sin själ
Så som regnet sköljer marken, det viste hon så väl
Han skulle alltid stanna, han gav henne sin jord
Hon tog emot den varsamt, så var lyckan gjord

Gener vandrar in i varandra och förenar
Växer samman precis som trädets grenar
Att livet alltid kommer flöda, det har vi nu fått se
En kvinna kommer föda, nu har dom blivit tre....


hellen