när du var barn
rapp
efter rapp
i
själen

då stod han där,
din gamle
vän

när du hakade upp
behå
efter behå
och låg
med varianter
av din mor

så såg han på,
din gamle
vän

när ni balanserade
på muren
ovanför rälsen
och flickan med diademet
ramlade
och dog

strök han din kind,
din gamle
vän

när du svek
din älskling
så
tände han din cigarett
du så
nonchalant låtit vila
bakom örat

och han log
då han stod i dörröppningen
till hallen
där du låg
och
vittrade isär
likt smältande snöflingor
på en matta


och nu

när du står
och stirrar
på dina pulserande
ögon
om morgonen
lägger han sin hand
på din axel

och du får plötsligt styrka
att
börja om igen