Åttioåtta år, vart hade dom tagit vägen? Hon satt i sin favoritfåtölj med den grårandiga pläden över sina onda ben. Hennes tofflor hade trillat av hennes fötter och låg nedanför. En hårslinga av hennes gråblekt hår hängde över hennes blåmärkta kind, hon försökte blåsa bort den, men vad spelade det för roll, hon orkade inte, den kunde få hänga där. Åttioåtta år, Åttioåtta år av slit, väntan, längtan och svek, men också av lycka, kärlek, solsken och ömhet. Barnen var stora, behövde henne inte mer, men hon klandrade dom inte, dom hade ju sina liv, sina dagar och allt vad det innebar. På fönsterrutan piskade vinden och regnets droppar ringlade sig sakta ner och efterlämnade sig mönster av olika slag, det påminde henne om att hösten var i antågande, bladen på träden hade redan blivit gula och röda, det var vackert, hösten var ju faktiskt redan här, så fort det hade gått. Den stora moraklockan, ett arvegods från hennes avlidne far tickade stolt och talade om att tiden var på väg, på väg någonstans, tänk att allt var på väg, alla var på väg, men inte hon, hon behövdes inte mer. Max, hennes make, han var också på väg, men inte till henne, han hade också gått, ja tänkte hon, han har då alltid varit på väg han, hennes gode Max. Det var ju nu, dom skulle dela dagarna och nätterna, sitta på verandan och lyssna på naturens musikaliska brus och hålla varandra starka och varma. En tung suck smög sig fram ur hennes bröst och hon tittade upp mot bokhyllan med alla fotografier. Tänk vad vackra de hade varit, så fulla av liv och lust. Åttioåtta år, år som bar med sig så många minnen, glada och fina, men också sorgsna och tunga. Berndt, han hade bara fått leva tre år, han var en svag liten stackare lille Berndt, ändå tindrade hans klarblå ögon som solens strålar möter havet, hon kunde aldrig sluta beundra dessa ögon och aldrig skulle hon glömma dom. Berndt var den tredje sonen i ledet, sen kom Sara, henne hade hon inte hört något ifrån på tio år. Tänk vad tiden går. Moraklockan slog tolv. Måste be fru Göransson att dra upp den åt mig, så den inte stannar, det hade den aldrig gjort sen hon fick den och så ville hon ha det så länge hon levde, sen när hon var bort spelade det längre ingen roll, för då hade ju ändå tiden stannat, för henne, och det var väl ändå ingen av barnen som ville ta sig an den gamla moraklockan, kanske fru Göransson skulle få ta den, ja så fick det bli, om hon nu ville, man ska inte pracka på folk sina egna gamla ting, men jag kan ju fråga tänkte hon. Hennes trötta, blanka ögon sökte sig till fotografiet som stod längst upp i hyllan, i mitten, bröllopsfotot av hennes mor och far, tänk dom såg nästan äldre ut där än vad de gjorde på fotografierna som tagits efter, moderna tider tänkte hon. I dag ser ju människor yngre och yngre ut ju äldre dom blir, nej det kan ju inte stämma, men jo, så var det. Titta på fru Göransson, henne hade hon känt i femton år och vist såg hon lika ung ut nu som då. Hon slöt sina ögon, dom sved, en liten tår trängde sig ut ur ögats vrå och ringlade nerför hennes varma kind. När hon blundade såg hon Max, han var tio år yngre än hennes själv, han var en stilig man och stark. Han gick där på gården och såg till att allt var perfekt, inte ett ogräs på grusgången, inte en trasig panna på taket, han var så ordentlig och noga med allt, hennes Max. Prick klockan tre kom han in och satte sig vid köksbordet och hängde kepsen på stolen bredvid och åt sin middag, två bredda smörgåsar och ett stort glas mjölk till varje måltid stod alltid och väntade på honom. Hon såg honom framför sig, hans hår var nästan vitt och spretade åt alla håll och hans ögonbryn var kolsvarta och yviga, han var en riktig man. Hon ryckte till och öppnade sina ögon, den gamla moraklockan slog ett. Urtavlan på moraklockan liknade ett runt ansikte, den log, det hade den alltid gjort, hon tittade ner på årtalet som var målat i gult på den nötfärgade träytan på klockans nedre del, anor 1842 och under det ett namn, Hanna, det var hennes mors namn, hennes pappa lät snickare Janzon rusta upp klockan och då bad han Janzon att skriva dit hennes namn det blev inte med samma gula färg, men det var vackert. Hon mindes sin fars berättelser om den gamla moraklockan, nu var den hennes. Hon tog sig för bröstet och andades tungt, hennes hand darrade en aníng, hon såg Max framför sig, hon saknade honom så, varför hade han lämnat henne? Den gamla moraklockan skakade till och klockan slog två. Hon slog upp sina ögon, vinden utanför hennes fönster hade gett upp och lämnat plats åt månskenet, det var natt nu tänkte hon, varför hade inte fru Göransson kommit till henne idag? Hennes ben värkte och hon kunde inte själv ta sig ur fåtöljen, hennes kropp bar henne inte längre. Hon hade suttit där i ett dygn och nio timmar nu, fru Göransson hade aldrig missat att komma till henne, tänk om det hänt henne något, telefonen stod för långt bort, hon kunde inte nå den. Den gamla moraklockan tickade på, för varje sekund som gick förblev tiden en evig vandrare och hon undrade vart tiden var på väg, det skulle hon aldrig få veta. Hon slumrade till igen, hennes hjärta slog tunga slag och hennes andetag var svaga, det ryckte lite i hennes mun, hon drömde om Max. De gick därute på gården tillsammans, hand i hand, varma av kärlek och trygga av att ha varandra. Den gamla traktorn stod och väntade på att få ge sig ut på fälten och göra sitt dagsverke med sin herre. Hon log åt sin vackra värld. Den gamla moraklockan ökade plötsligt sitt tickande och visarna gick fortare och fortare, det gamla urverket gav ifrån sig ett ödsligt ljud och hon log, hon ville slå upp sina ögon och möta det magiska klockslaget, men ögonlocken var tunga, hon orkade inte, men hon såg den framför sig ändå, så slog den gamla moraklockan tre, samtidigt som hon tog ett djupt andetag, hennes huvud föll ner mot hennes bröst, det ryckte lite i hennes magra händer, så blev det alldeles tyst, inga andetag hördes, inget tickande från den gamla moraklockan ljöd längre i rummet, inget ljud från vinden där utanför. Den gamla moraklockan hade stannat och hjärtat slog sitt sista slag. Tiden stod stilla, åttioåtta år hade passerat och klockan var tre.