medans jag försöker vara kreativ och lyssna till mitt inre
så dövar zoloften mitt sinne.

skulle kanske trappa ner, skulle kanske sluta helt?

men vad händer när jag står ensam utan hjälpen som tagit mig genom de senaste åren, blir jag den jag var förr?

jag vill kunna sörja och fälla tårar igen, jag vill kunna skrika och vara arg en längre stund, jag vill ha tillbaka mig.

men om inte jag finns kvar därinne så har jag ingen att kalla mig och inte ta till mig saker som är befintliga eftersom jag inte existerar.


jag vill bara kunna tilltalas som mig själv och inte som en person som är zoloft.