Livet i en ask
en ask av stål.

Inte av sammet som de sa
där i början av det hela.

Livet ska man med någon annan dela.

Luddigt, lealöst, hopplöst, så är livet
men man tvingas leva det så som det läggs framför ens fötter.

Vissa vill inte leva, somliga tvingas.

Vi har alla en sak gemensamt att vi går igenom en bit, sen tar det slut
och var någonstanns på vägen fanns lyckan över att överhuvudtaget få leva?