Jag skulle vilja splittras, jag skulle vilja gå i kras
Och när du sakta släpper taget och jag faller ur din hand
ska ljudet eka genom väggar och höras genom tak och genomborra varje bomullstvättat öra
ljudet av krossat glas mot betong, mot asfalt, mot allt det som är kallt och grått och hårt.
Jag skulle vilja upplösas i tusen glaskristaller, och pryda matsalsgolvet med min brustna illusion.
Jag skulle vilja knastra som snö i januari under dina fötter
och att du sen - för varje gång du trampar på mig - genomborras av en smärta lik min
Jag skulle vilja ligga utspridd i ett mönster på din gata och spegla verkligheter som hos dig aldrig fanns
Och när jag sen ligger där; utspridd, tappad, slängd och krossad och reflekterar ljus i färger som du aldrig sett
då vill jag skrika högt att det var du som släppte taget
och krossade mig emot det hårda grå.
Och när det sen är du, som får plocka upp varenda liten skärva
och när marken sen är tom och skärvorna ett minne blott
må de då för alltid ha gjort märken
i din mjuka hand