Jag ser upp på dig, du ser ner på mig
och våra läppar möts
men det är hastigt nu
som en blek rutin
och inte alls så där efterlängtat och skimmrande
som jag minns att det var.
När dina fingrar lekte med mina och
vi var som en kastrull överkokt spagetti
i din mörka soffa.
Du sa att det borde vara olagligt att vara så
vacker/fin/sexig som jag
och jag sa
aldrig allt jag ville säga.
och det var evigt fnitter och nyfikenhet
och vi skapade vår egen mening,
behövde inget annat.
Och vi skulle gå under, vi saknade så
och kunde inte hålla oss borta från varandra.
När det kommer till kritan var det bara ett par dagar,
ett par veckor, några månader
ett brottsstycke ur ett helt liv.
Men alla ord du sa, dina fingrar i mitt hår
och din arm om mig när jag sov
Var det bara illusioner?
För nu står vi här och du har bråttom hem
och nej jag kan nog inte sova över
säger du och ser otåligt på mig
Vad är det som har förändrats?
Och jag har magen full av tyst panik
och skrik som aldrig hörs
men det är så mycket lättare att tänka att
vi pratar om det imorgon.
Och jag ser dig cykla iväg och jag intalar mig själv
att det är natten som är mörk och näsan som är täppt
och inte mycket mer än så.
Jag trasslar in skorna i lövslask och
berättar för mig om allt inspirerande och vackert i mitt liv
även utan dig.
Och fast listan är kort så tänker jag;
Det blir bättre imorgon.
Kanske, om jag vetat att det där var vår sista kyss, att jag hade tänkt annorlunda.