Mitt liv var mörkt och svart
och jag såg inget hopp.
Jag var fångad i den mörkaste natt
och i ångesten fanns inget hopp.

De jag litade på försvann,
ingen fanns vid min sida.
Ingen hjälp hos någon jag fann
och i ångestens smärta min kropp fick lida.

Kvar fanns jag
ensam i ett rum.
Varje natt, varje dag
var de tyst och stum.
De fanns ingen som lyssnade.
Det fanns ingen som förstod.
Allting bara tystnade
och min bästa vän dog.

Med mina vänner fick jag bryta
och ensam fanns jag kvar.
Det var svårt att nya kontakter knyta,
jag försökte månader, veckor och dar.

Smärtan inom mig var obeskrivlig
och jag ville bara att det skulle ta slut.
De sa att jag var för livlig
fast hoppet inom mig hade dött ut.

I min djupaste ångest ropade jag:
\"Min Gud, hjälp mig, jag behöver dig!\"
Även om det tog ett tag
så hjälpte han mig.

I min mörkaste nöd
hjälpte han mig då.
Jag var på väg mot en säker död
men nu jag mot högre höjder gå.