När stegen känns tunga som bly
och vägen tycks aldrig ta slut
då till en öppen famn jag fly
som ger mig mod att härda ut.

Nöd och smärta är mig ofta inpå
men jag vet att jag inte är övergiven
för genom min vandring som jag gå
så har jag en vän som är mig given

Men ibland så tappar jag modet
Det liksom bara rinner bort
Då läser jag ordet
som för min själ känns gott

Mina krafter kommer då tillbaka
och jag orkar gå en bit till
men mitt rätta hem jag ändå sakna
för dit jag verkligen vill