Hon går i mörkret men är inte rädd. hon ser månens sken speglas i snön där hon går. Men längre fram ser hon en silluett. hon ser konturen av pannan, amorbågen, kroppen. en kropp hon en gång haft under sina händer och fingrar och kännt den stickande känslan av nyfikenhet. Hon kommer närmare och ser hur musklerna spänns då han vänder på sig. Hon ser de fina dragen i ansiktet och kommer ihåg hur leendet spelade på det, ansiktet. Med ögon så djupa att man föll in i dem och kunde inte komma ut. En fälla man va fast och inklusive hon. Men hon kom ut ur fälla och tänker inte göra om felet hon gjorde då. hon går förbi honom utan att stanna och möta de silver grå ögonen. Men hon kände sorg, ångest och ville igentligen inget annat än bli ett med honom. Inte känna sig som en änsam varg utan vara med honom och yla mot månen, tillsammans.
Det finns inget salomoniskt i livet, så varför ska man leva det då? Men nu va allt över, hon hade träffat honom som bara lämnade och övergav henne en gång. Men hon va inte tillräkligt stark. Och dagen efter föll hon på sitt eget golv i evig sömn. Hennes hjärta hade stannat av det snabba dunkandet det fick då hon förstod att hon fortfarande älskade honom. Hon va förhäxad för alltid........


Svåra ord:

amorbåge= överläppens kontur i bredd.

Salomoniskt= rättvist med annat ord.