Jag är så trött på att utvecklas, att gå vidare och söka mål.
Jag är trött på att ha en bakgrund och ett förflutet.
Jag är trött på tankar.
Jag är trött på att vara aktiv och försöka.
Jag är trött på att kämpa ensam och tro att jag klarar mig själv, för det gör jag inte.
Jag vill att alla ska vara min bästa vän.
Jag önskar att någon ska hålla om mig så hårt och länge att allt försvinner.
Jag är trött på att fundera över om jag styr över mig själv eller inte.
Jag vet att jag kan bli vad vad jag vill, säga det jag vill och att jag är bra att jag kan och att jag duger och att jag är stark.
Jag kan komma hur långt jag vill, men jag vill inte...

Om jag var där jag ville vara, så skulle alla krama varandra och varje möte vara sådär energigivande och uppriktigt som det kan vara. Jag önskar att det fanns någon som åt oro, och blev mätt och glad av det. Jag önskar att man trampade på varma punkter av medkänsla och ödmjukhet när man gick.
Jag önskar att alla var lika viktiga.
Jag önskar att allt fungerade.

Alltid har jag klarat mig själv. Aldrig har jag behövt någon som har sagt åt mig vad jag ska göra. Alltid har jag följt mitt hjärta och gått mina egna vägar.
Ensam är stark?! Nej, jag tror inte på det.
Ensam är enkel, behändig, givande... Nej, jag är trött på det
In när det behövs ut när det behövs. Vad vill jag egentligen? Mitt rena hjärta och folks förväntningar har stött ihop på ett hjärtkrossande vis. Och mina förväntningar på dig mitt hjärta, åå din stackare. Du ska ge men inte få. Du vet om som jag att du är ensam och stark... Nej, inte en gång till!
Jag är så trött att jag aldrig vill bjuda på mig själv igen, att jag inte vill fundera, inte vill vinna, inte vill förlora.
Jag vill lägga mig ner och sluta existera. Inga fler mål.

Trött var visst ordet för en tärd själ, jag behöver någon annan och kanske saknar jag en vän på andra sidan horrisonten... Men även jag måste lära mig att ta hand om en trött själ, det kanske är nästa mål trots allt...