Vi vet alla hur det går till... Det här med blommor och bin. Man bjuder över en tjej på en video. Vikingchip med dilldip, Gato Negro och ett paket profil...
Två brusalvedon dan efter och ångest för en trasig kondom. Tjejen säger att tillfället kanske var lite oturligt med tanke på hennes menscykel. Redan innan du har hunnit fatta vad det innebär så säger hon att abort är uteslutet. Du överväger mord men kommer till sans.

På ultraljudet syns ett myller av gråskalor. Lika svårtydligt som stjärntecken. En kärring pekar på vissa partier och berättar att det är huvud och händer o.s.v.. När hon drar en grej över tjejens mage så ändrar en svart amöba form på en monitor. Du letar efter karlavagnen men mår bara illa och vänstra sidan av kroppen domnar bort. Ni får med er ett kort av ett ljudspöke som inte liknar någonting. Det kostar hundrafemtio spänn. Och du begriper inte att hundrafemtio spänn är inte ett skit mot vad du står inför. Innan ni går frågar kärringen om ni vill veta könet på barnet men det vill ni inte... För det vore inte _på riktigt_.

Tjejen klagar över att du går för fort. Hon är stor som ett hus och rapar och fiser som en rallare. Hon bölar med jämna mellanrum och du blåljuger henne rakt upp i ansiktet för att hon ska sluta. Högerhanden får agera stand-in fitta eftersom ordinarie mest tycker synd om sig själv. Och när hon själv inte gör det så gör du det. Hon vill att du ska följa med på gruppsamtal för blivande föräldrar och som den genomsvenska sjuttiotalist du är så följer du med. Du skräms över att de andra männen där gillar samtalen. Du anar att de har en plan du inte kunnat genomskåda. Dom är snuskigt trevliga och du känner dig våldtagen efter varje sammanträffande.

Tjejen skriker att vattnet har gått. Du tittar på klockradion men kan inte tyda dess luddiga sken men ute är mörkt och du somnar om. Tjejen skriker igen att vattnet har gått och proceduren upprepas. Denna gång med den sköna bonus av två eller åtta smällar på käften. Oviktigt hur många smällar så fattar du att läget är allvarligt. Ringer taxi...

Tjejen är ett visst antal centimeter öppen. Och barnmorskan berättar att det snart är dax. Du säger att du visste det för ett par timmar sedan men får bara en spydig blick tillbaks. Ni blir inslussade i ett rum där hela helvetet bryter löst. Exorcistens sjuka scener slår dig inte bara en gång. Tjejen kallar dig både det ena och det andra. Du är dock så chockad över hennes förändring att du är helt handlingsförlamad. Helt plödsligt frågar barnmorskan om du vill klippa navelsträngen och det vill du i chockat tillstånd göra. Det knastrar just så illa som man skulle kunna tro att det gör. Du är nu en lyckligt lottad fader till ett blå-lila knyte med en sju-djävla röst.

Två månader senare är du en levande död. Din vackra dotter har någonting som heter kolik. Vilket innebär att helvetet har kommit ikapp dina synder. Hon ska döpas i kristerlig anda. Detta till trots att varken du eller tjejen är varken kristna eller har levt särskilt kristerligt till denna dag. Konstigt vore nog om det inte började brinna under fötterna i kyrkan. Du har försökt att avstyra dopet men tjejen är aktoritär och det har inte gått att diskutera. Det var fyra månader sen senast och i samband som tjejen börjar vilja igen så snackar hon ett andra barn. Du tappar lusten i fyra månader till.

Barnet fyller tre och alla nätter med kolik och krupp börjar synas i ditt hår och skägg. Hon är en vandrande katastrof och måste övervakas varje sekund. Hon kan försvinna snabbare än du kan blinka. Så du får överge kontaktlinser till förmån för glasögon eftersom du inte behöver blinka lika mycket. Hon har inga hämningar och försätter dig i diverse pinsamma situationer. Tjejen säger att du kommer att skratta åt det sen och du vet inte om hon är dum i huvudet eller dum i huvudet. Tjejen snackar om att sladdbarn är pinsamt. Du säger att det knappast kommer att bli ett problem. Och ser på hennes blick att du har rätt... men inte på ditt sätt.

Pang så har du blivit trettiotvå. Tjejen har lämnat dig för att du började sila heroin. Du bor på dagens Aftonbladet på Gullmarsplans tunnelbanestation i din egen urin. Folk föraktar din uppsyn och du deras. Du får träffa, en utav de socialamyndigheterna, ansedd psykolog som langar billigt amfetamin. Vid trettiofem års ålder ligger du på akuten vid karolinska efter en överdos. Upphittad med kalsongerna vid knävecken vid odenplan sovandes. Din hjärna har ådragit sig stora skador och du skulle vid en psykologisk utredning kunna jämställas vid en fjortonåring.

Vid fyrtiofem har du lagts in på långvården med parkinson. Du lyckades ta dig ur drogberoendet för att hamna i dödlig sjukdom. Jämfört med dina vandrande lik till samboende i kollektivet så är du rena barnungen. Men kommunen prioriterar hellre en julskiva på ortens bästa värdshus än att ge dig det du förtjänar.

En gång per år kommer din dotter förbi med sitt barnbarn. Hon har med sig chockad. Du vet att det du äter idag kommer du att få vakna upp med i morgon och drar motvilligt i dig ett par bitar. De som inte hamnar på golvet utav skakningarna hamnar i sängen. Personalen kommer att förbanna ditt djävla kladdande.

Sen kommer du nog inte ihåg så mycket mer... döden bara tar dig och så var allting färdigt.

Tack och hej...