Det fanns en tid
När jag kunde se alla världens oceaner
I dina ögon

Men nu har du frusit
För att stänga mig ute
För att jag ska kunna gå över dina isar
Och längta efter det sprudlande vatten
Som en gång sköljde bort all smärta i min själ

En gång såg du på mig med värme
Som om du såg mig för första gången
Varje dag
Men nu är det som om du har vant dig
Som om jag bara är vem som helst

För när jag ser på dig
Så ser jag inget
Av det jag tidigare sett

Din spegelbild har ändrats
Du försvinner längre och längre
In i dig själv
Och jag lämnas skrikande kvar
(Eller förlåt jag menar viskande,
för jag skulle aldrig våga tala om för dig
hur jag känner)

”Var tog du vägen?”