prestationsångest
tog kål på den
lovande poeten
vill jag lova

och utanför mitt fönster nu;
människor tar fortfarande livet av sig
men folk har slutat
fråga varför

och bara sådär
vill jag
stjäla hennes energi
vill ta del av det elixir
hon måste besitta
som jag är säker på
att jag själv saknar

för hon är mörkret
jag behöver för att släcka solen
och slutligen somna




och det har alltid varit så
en pusselbit saknas
likt en bjälke
som ska hindra mina tankar
från att rasa in

och ett rum nånstans
fylls av röster
som om de bar frågan
framåt
sökandes svaret
eller något av värde
en tröst av något slag
inom medvetandets ramar

hon & jag
där nångång kanske
om jag fick som jag ville
nån jävla gång

för hon är mörkret
jag behöver för att släcka solen
och slutligen somna




och ett hjärta fylls av hopp
abstrakta griphänder
efter en kompanjon
så ensamheten inte slår
lika hårda ord
och målar lika illasinnade bilder
i mitt huvud

det kan inte stämma
men det känns
som om
jag har varit här innan
i samma dröm
mellan samma lår
jag har sett samma tecken
över himlen

det kan inte stämma
men jag vet inte
det är sällan jag vet nånting numera
och jag kan inte
stänga mina ögon
förrän hon är här

för hon är mörkret
jag behöver för att släcka solen
och slutligen somna




och hon är mörk som en natt
längst in
bakom sina ögon
bakom sina år
av vägar och resor
hon är mörk som en natt
att sova i
när jag inte orkar stanna uppe
till vansinnesklot på himlen
och döda människor
på busshållplatser
och hon är som en natt
under sin bröstkorg
som en natt
en natt så svart
att slutligen
somna i



för hon är mörkret

ja,
hon är mörkret