Många som läser och skriver poesi vittnar om hur poesin hjälper dem att minska stress, höjer deras humör och hjälper dem att hantera motgångar i livet (Phillip and Robertson, 1996). Många anger rentav dessa skäl som huvudanledningen till varför de skriver, snarare än kanske målet att på sikt försörja sig som författare eller drömmen om litterär berömmelse. I linje med dessa allmänt spridda uppfattningar om poesins förtjänster har den också under en längre tid använts som ett terapeutiskt verktyg inom alternativ medicin för att hjälpa människor att hantera personliga trauman som t.ex. insjuknande i cancer eller för att lindra dödsångest inom palliativ vård (dvs. vård i livets slutskede), och det finns många vittnesmål om poesins användbarhet i sådana sammanhang (Carrol, 2005).

På senare år har det publicerats en uppsjö av forskningsrapporter som på ett systematiskt sätt har undersökt olika aspekter av hur skrivande och läsande av känslomässigt laddade texter och poesi påverkar människors hälsa och välmående. Intressant nog tycks många av dessa studier bekräfta bilden av att det är möjligt att skriva sig både friskare och lyckligare.


Att skriva kan göra dig frisk och lycklig!

Den bäst studerade formen av skrivterapi är så kallad ”expressive writing” (ungefär uttrycksfullt skrivande på svenska), och man kan förmoda att åtminstone en del av de slutsatser som har dragits från studier av ”expressive writing” även går att generalisera till att gälla dem som skriver poesi.

I sådana studier får de deltagande försökspersonerna delta i skrivövningar där de instrueras att skriva i 15-30 minuter om sina känslor och tankar kring antingen ett specifikt trauma, eller om något valfritt ämne som berör dem känslomässigt. Kontrollgruppen instrueras att skriva om något trivialt ämne (t.ex. vad de har gjort under dagen) på ett så objektivt sätt som möjligt. I typfallet får försökspersonerna genomföra 3-4 stycken sådana skrivpass under några efterföljande dagar. Innan övningen och vid något eller några tillfällen efter övningen får de fylla i enkäter som är utformade för att mäta hur de uppfattar sitt fysiska och psykiska välmående, ange eventuella sjukdomssymptom, antal läkarbesök sedan senast etc. Enkäterna kompletteras dessutom i många fall med olika fysiska mätningar av hälsotillståndet eller av andra mer objektiva mätningar (Baikie and Wilhelm, 2005).

I de flesta undersökningar upplever sig de som skrivit om sina känslor må något bättre jämfört med kontrollgruppen ett antal månader efter skrivövningen (Baikie and Wilhelm, 2005). Förutom ett större självupplevt välmående har en hel del andra positiva effekter, varav en del ganska uppseendeväckande, kunnat uppmätas efter sådana skrivsessioner. Här kommer några exempel:

• Studenter som en månad innan inträdesprov till olika högskoleutbildningar skrev om sina känslor inför tentan upplevde sig mindre deprimerade precis innan provet. Detta verkade inte bero på att de tänkte mindre på provet utan på att de på ett bättre sätt kunde hantera dessa känslor (Lepore, 1997).

• Studenter som gavs uppgiften att skriva om sina tankar och känslor inför att börja på college, uppvisade 7 veckor in på terminen större arbetsminneskapacitet (dvs. kapacitet att bearbeta korttidsinformation) än kontrollgruppen (Klein and Boals, 2001).

• Personer som nyligen hade förlorat sina jobb fick genomgå en skrivövning där de fick skriva om sina känslor kring detta. Övningen tycktes påverka deras attityder till sitt gamla jobb och till att söka sig ett nytt, och resultatet blev att de snabbare hittade nya jobb än kontrollgruppen (Spera et al., 1994)! (Kanske skulle organiserade skrivövningar kunna vara en lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd?)

• Hiv-patienter som fick skriva om sina känslor och tankar kring sin sjukdom uppvisade i upp till sex månader efter övningen konsekvent lägre halt av hiv-RNA i sin blodplasma jämfört med kontrollgruppen. Dessutom uppvisade de en förhöjd immunsystemaktivitet i form av högre halter av CD4-celler i blodet (Petrie et al., 2004).

• Att skriva om kärlek och om att bli förälskad visade sig två och en halv månader senare medföra förhöjd livskvalitet för de par som hade genomgått skrivövningarna. De pratade dessutom mer om sina känslor med sina partners och upplevde att de litade bättre på sina partner än de grupper som antingen skrev om ett trauma eller om något trivialt ämne (Eells 2006). Att skriva om kärlek kan alltså rentav vara bättre än att skriva om något traumatiskt.

Andra effekter av skrivterapi som har rapporterats inkluderar förbättrad lungfunktion hos astmapatienter (Smyth et al. 1999), minskat antal läkarbesök, minskad frånvaro på jobbet, förbättrad leverfunktion och högre genomsnittsbetyg för studenter (Baikie and Wilhelm, 2005). Det ska dock tilläggas att de positiva effekterna i vissa fall är ganska blygsamma och att det också finns ett antal studier som inte har hittat några resultat. En personlig kommentar är dessutom att det fanns en tendens till att författarna till några av de artiklar jag har läst övertolkade sina resultat och t.ex. lyfte fram och diskuterade trender som inte var statistiskt signifikanta (vilket för den naturvetenskapligt skolade ter sig som ett något ohederligt tillvägagångssätt). Inte desto mindre tycks de sammanvägda bevisen för positiva effekter av terapeutiskt skrivande vara mycket starka.

Jag har bara hittat ett exempel på direkt negativa effekter av sådana här terapeutiska skrivövningar och det i en studie av hur lesbiska kvinnor som skrev om traumatiska upplevelser kopplade till deras sexuella läggning påverkades. De kvinnor som inte var öppet homosexuella rapporterade visserligen positiva effekter av skrivandet (mindre upplevd stress och förvirring) men effekterna var motsatta för de kvinnor som var öppet homosexuella (Lewis et al., 2005). En förklaring till detta skulle kunna vara kvalitativa skillnader i den stress som öppet homosexuella kvinnor utsätts för (fördomar, diskriminering) och den som mindre öppna kvinnor utsätts för (snarare stress kopplad till att behöva ljuga för sin omgivning och att inte kunna tala öppet om sina känslor). Kanske ger detta oss också en ledtråd om hur terapeutiskt skrivande fungerar? Att skriva om negativa upplevelser kan hjälpa oss att bearbeta dessa och att finna sätt att hantera de negativa känslorna, men att skriva om något negativt som ligger bortom vår kontroll (som fördomar, diskriminering etc.) kanske snarare förvärrar vårt tillstånd?


Vad sker när vi skriver och hur bör vi skriva?

Det finns flera teorier om vad som egentligen sker när vi skriver och vari den terapeutiska effekten består i. En process som förts fram som det centrala i skrivövningarna är så kallad ”written disclosure” – ofta används termen till och med synonymt med ”expressive writing”. Detta begrepp hänför sig till den ursprungliga teorin om vad som händer under skrivterapin vilken går ut på att det handlar om att ventilera sina negativa känslor, alltså ett slags känslomässig katarsis eller renandeprocess. Vad som talar emot detta är att den omedelbara effekten av skrivövningarna ofta snarare är lite negativ (alltså inte lättnadskänslor som man skulle förvänta sig) och att de positiva effekterna kommer först senare (Baikie and Wilhelm, 2005). Dessutom ger ju även skrivövningar där deltagarna får skriva om en valfri eller påhittad traumatisk upplevelse, eller t.ex. kärlek (Eells, 2006), samma eller till och med bättre effekter än skrivövningar där försökspersonerna får skriva om just sitt eget trauma (Baikie and Wilhelm, 2005).

En annan teori handlar om konfrontation av undertryckta känslor. Här anser man att man genom att sätta ord på sina känslor medvetandegör dem för sig själv och därigenom möjliggör för medvetandet att hantera tidigare undertryckta eller omedvetna känslor. Detta resonemang motsägs dock till viss del av samma orsaker som katarsis-teorin motsägs.

Kognitiv bearbetning tros dock utgöra en stor del av effekten. Man tror att skrivövningarna hjälper försökspersonerna att organisera och strukturera upp traumatiska minnen och att sätta in dem och bilden av sig själva i ett integrerat sammanhang. Vissa resultat tycks understödja denna tanke, t.ex. så har det visat sig att det krävs att man skriver om sina känslor på ett berättande sätt (dvs. ett strukturerat sätt) för att uppnå en effekt. Om man däremot skriver om sina känslor på ett fragmentariskt sätt så uppnås inte någon effekt (Smyth et al., 2001). (Dåliga nyheter alltså för språkmaterialister, dadaister och andra fragmentariker!) Dessutom, vid en analys av ordval hos försökspersoner i sådana här skrivargrupper, fann man att de som under de efterföljande skrivövningarna använde sig av ett successivt ökande antal ord som kan kopplas till någon form av kognitiv bearbetning (som t.ex. förstå, inse, eftersom, anledning) också uppvisade större långtidsförbättringar av självupplevt välmående (Pennebaker, 1997).

Ett större användande av positiva ord och ett mindre användande av negativa ord har också visat sig hänga samman med större förbättringar i det självupplevda tillfrisknandet efter skrivövningarna (Pennebaker, 1997). Det tycks alltså finnas anledning att gaska upp sig inför det att man ska gaska upp sig.

Det finns också anledning att här hänga på en liten brasklapp på min artikel och påpeka att en hel del av de positiva effekterna av skrivande skulle kunna vara indirekta snarare än direkta. Paren som skrev om kärlek (i exemplet ovan) spenderade mer tid med varandra efter skrivövningen – och det var förmodligen det ökade umgänget med partnern som gav den positiva effekten på välmåendet några månader senare (Eells, 2006). Liknande indirekta effekter skulle kunna spela en stor roll även för utfallet av de mer traditionella skrivterapiövningarna och man har faktiskt funnit att de som genomgått sådana övningar umgås mer med andra efteråt (Pennebaker, 2002).


Blir det bra poesi av det hela?

Man kan fundera på om det existerar en motsägelse mellan att skriva i terapeutiskt syfte och att skriva bra? Måste man inte ha uppnått en viss distans till de egna upplevelserna för att kunna förmedla dem på ett sätt som är givande också för läsaren; för att omvandla sina upplevelser till njutbar poesi?

Skrivterapin har kritiserats på grundval av att fokus i allt för stor utsträckning ligger på att bara skriva ned sina känslor och tankar (katarsis), och i alltför liten utsträckning ligger på att bearbeta texten. Bearbetning skulle kunna tänkas underlätta de kognitiva processerna och därför ge en större effekt på välmåendet samtidigt som det skulle kunna resultera i mer läsvärda texter (Robinson, 2000).

Undersökningar av attityder hos poeter som skriver poesi utan att vara kopplade till terapigrupper visade att de i stor utsträckning ansåg att det mesta av det terapeutiska skrivandet var av låg litterär kvalitet. Samtidigt medgav de att mycket av den bästa poesin har kopplingar till traumatiskt känslomässiga upplevelser (Robinson, 2000).

Det verkar alltså som att det finns åtminstone en god möjlighet till att slå två flugor i en smäll, och dubbel anledning att skriva bra!


Kan poesi driva oss till självmord?

Kritiker till poesiterapi har hävdat att det tvärtom skulle kunna vara skadligt att skriva poesi, och det finns anledning att vara lite försiktig med att generalisera de positiva erfarenheterna från skrivterapi (så som den har beskrivits ovan) till att gälla även poesiskrivande. T.ex. är det känt att självmordsfrekvensen hos poeter är betydligt högre än hos den icke-skrivande allmänheten samt hos författare av prosa och pjäser (Post, 1996). Frågan är bara om detta beror på att man blir mer självmordsbenägen av att skriva poesi eller om det är så att självmordsbenägna individer i högre grad skriver poesi än andra?

Något som tycks tala för det senare alternativet är att poeter också i högre grad än andra författare tycks lida av bipolär affektiv sjukdom (dvs. manodepressivitet). Det är känt att bipolär sjukdom är kopplat till en förhöjd självmordsrisk och detta skulle kunna vara förklaringen också till den höga självmordsstatistiken för poeter (Post, 1996).

Det finns dock anledning att fundera på om nedplitandet av känslor och tankar fungerar terapeutiskt bara upp till en viss nivå av professionalism. Sedan kanske chansen ökar att sökandet efter de rätta orden och fraserna, och därmed prestationsångesten blir för betungande.

En studie har jämfört ordvalet i dikter hos självmordsbenägna poeter (poeter som var verksamma i slutet av 1800-talet till början av 1900-talet och som begick självmord) med ordvalet hos icke självmordsbenägna poeter (poeter som levde samtidigt som den förstnämnda gruppen men inte begick självmord). Man fann föga överraskande att den självmordsbenägna gruppen oftare använde sig av ord kopplade till döden (t.ex. död, grav). Däremot använde de inte fler ord kopplade till hopplöshet eller depression. Det intressantaste fyndet från den studien var nog ändå att självmordsbenägna poeter också var mer självordsbenägna, dvs. använde sig mer av första person singular (alltså: jag, mig, mitt) (Stirman och Pennebaker, 2001). Detta språkbruk tycks gå igen även hos andra deprimerade grupper och skulle kunna återspegla att man när man är deprimerad i högre utsträckning känner sig socialt isolerad (Pennerbaker, 2002).

Glädjande nog för oss poeter så visade samma undersökning som konstaterade att självmordfrekvensen var högre hos poeter också att poeter hade en lägre frekvens av psykisk sjukdom (rent allmänt), alkoholism, psykosexuella problem och äktenskapsproblem än andra författargrupper (Post, 1996). Härav kan man dra slutsatsen att även om vi poeter tar livet av oss oftare än andra så tycks vi inte ha någon bra anledning att göra det!


Effekter av att recitera poesi

Det har hävdats att effekten av att läsa poesi i terapeutiskt syfte inte bara beror på diktens innehåll och hur detta berör läsaren, utan också på diktens ljudvariationer och rytm och hur uppläsningen påverkar läsarens andning (Carrol, 2005). Några undersökningar har också tittat lite närmare på effekter av så kallad antroposofisk talterapi där man använder sig av recitationer av poesi för att harmonisera och stärka rytmiska processer i människan (vad nu det betyder). Recitationsövningar används inom antroposofin som behandling mot diverse åkommor som t.ex. talfel, psykosomatiska besvär och störningar av hjärtfunktion och respiration (Cysarz et al, 2004).

Man undersökte hur recitationer av poesi påverkar diverse olika mått på andning och hjärtaktivitet. Mätvärdena jämfördes med mätvärden från samma försökspersoner vid vila och vid vanligt samtal. Vid recitation av hexameter fann man en ökad synkronisering mellan andning och hjärtrytm (”cardiorespiratory synchronization”; (Cysarz et al, 2004) samt, efter vissa räkneövningar, signifikanta effekter på “the logarithm of binary pattern predominance of differential heart rate dynamics” (Betterman et al., 2002). Vad detta senare mått praktiskt mäter har jag dock tyvärr gått bet på att klura ut...

Effekterna tros bero på att recitationen styr andningen vilket i sin tur påverkar hur hjärtat arbetar. Denna teori tycks bekräftas av att kontrollerade andningsövningar ger samma effekt som recitation av hexameter (Cysarz et al., 2004). En möjlig effekt av synkroniseringen mellan andning och hjärtaktivitet är att detta skulle kunna underlätta/förbättra syresättningen av blodet. Klart är alltså att recitation av poesi kan påverka andning och hjärtaktivitet men om detta i sin tur har några positiva eller negativa hälsoeffekter på kort eller lång sikt kan vi idag inte uttala oss om med någon säkerhet.

En anmärkning är att det torde vara en stor skillnad mellan att recitera någon torr gammal hexameter i ett kontrollerat laboratorieförsök och att framföra något man själv skrivit inför en jublande publik på ett poetryslam. Om jag själv fick sia om vilket av dessa alternativ som skulle ge de största effekterna på det självupplevda välmåendet skulle jag nog sätta mina slantar på slammandet…


Slutsatser

• Om du skriver om dina känslor och tankar några gånger i veckan kan det inte bara göra dig lyckligare och friskare, dessutom tycks du kunna skriva dig till ett större arbetsminne, högre betyg, bättre kärleksliv och en anställning!

• För att få en god effekt av ditt skrivande är det viktigt att du skriver om något som berör dig känslomässigt. Det kan vara, men behöver inte vara, om ett trauma. Du bör skriva på ett berättande sätt och det skadar nog inte om du bearbetar texten lite grann så att en röd tråd uppstår (men gå inte till överdrift!). Försök tänka positivt när du skriver. Utgå heller inte helt och hållet utifrån dig själv utan försök sätta in dig själv och dina känslor och tankar i ett sammanhang med andra människor.

• Om du skriver poesi i terapeutiskt syfte är det inte säkert att det du skriver blir bra poesi – men låt inte det bekomma dig. Ibland blir det riktigt bra!

• Begå inte självmord! – det har du nämligen ingen anledning att göra.

• Att recitera poesi, eller kanske medverka i en poetry-slam kan säkert vara kul...


Referenser

Baikie K A and Wilhelm K. 2005 Emotional and physical health benefits of expressive writing. Advances in Psychiatric Treatment 11: 338-346

Bettermann H, von Bonin D, Frühwirth M, Cysarz D and Moser M. 2002. Effects of speech therapy with poetry on heart rate rhytmicity and cardiorespiratory coordination. International Journal of Cardiology 84: 77-88.

Carrol R. 2005. Finding the words to say it: the healing power of poetry. Evidence-based Complementary and Alternative Medicine 2:161-172.

Cycars D, von Bonin D, Lackner H, Heusser P, Moser M and Bettermann H. 2004. Oscillations of heart rate and respiration synchronize during poetry recitation. American Journal of Physiology – Heart and Circulatory Physiology 287: 579-587.

Eells J E. 2006. Expressive writing, relationships and health. Doktorsavhandling. University of Missouri.

Klein K and Boals A. 2001. Expressive writing can increase working memory capacity. Journal of Experimental Psychology. General. 130: 520-533.

Lepore S J. 1997. Expressive writing moderates the relation between intrusive thoughts and depressive symptoms. Journal of Personality and Social Psychology 73: 1030-1037.

Lewis R J, Derlega V J, Clarke E G, Kuang J C, Jacobs A M and McElligott M D. 2005. An expressive writing intervention to cope with lesbian-related stress: the moderating effects of openness about sexual orientation. Psychology of Women Quarterly 29: 149-157.

Pennebaker J W. 1997. Writing about emotional experiences as a therapeutic process. Psychological Science 8: 162-166.

Pennebaker J W. 2002. What our words can say about us: toward a broader language psychology. Psychological Science Agenda 15: 8-9.

Petrie K J, Fontanilla I, Thomas M G, Booth R J and Pennebaker J W. 2004. Effect of written emotional expression on immune function on patients with human immunodeficiency virus infection: a randomized trial. Psychosomatic Medicine 66: 272-275.

Philipp R and Robertson I. 1996. Poetry helps healing. Lancet 347: 332-333.

Post F. 1996. Verbal creativity, depression and alcoholism. An investigation of one hundred American and British writers. The British Journal of Psychiatry 168: 545-555.

Robinson M. 2000. Writing well: health and the power to make images. Journal of Medical Ethics: Medical Humanities 26: 79-84.

Smyth J M, Stone A A, Hurewitz A and Kaell A. 1999. Effects of writing about stressful experiences on symptom reduction on patients with asthma or rheumatoid arthritis. A randomized trial. Journal of the American Medical Association 281:1304-1309.

Smyth J, True N and Souto J O Y. 2001. Effects of writing about traumatic experiences: the necessity for narrative structuring. Journal of Social and Clinical Psychology 20: 161-172.

Spera S P, Buhrfeind E D and Pennebaker J W. 1994. Expressive writing and coping with job loss. Academy of Management Journal 37: 722-733.

Stirman S W and Pennebaker J W. 2001. Word use in the poetry of suicidal and nonsuicidal poets. Psychosomatic Medicine 63: 517-522.