så sitter jag på ett säte,
citybussens
ljus
splittrar mörkret
i mina ögon

en ny natt, syster
ett rus att leva för

hon rör sig under tystnad
bara gatlyktornas kliniska surrande
som exponerar
hennes mjuka urringning

kanske tar hon
sin chans ikväll,
kanske öppnar hon dörren ut
till världen
till det osynliga folket

och mina ord,
där vi sitter,
leder mig långsamt
in i henne

jag vill det där onämnbara
med min cigarettglöd
mot hennes hud

fast
när vi lägger oss
stryker jag hennes hår
bakom örat
och viskar
\'allt är okej
jag är här\'

och hon älskar mig så hårt
att jag kräks våldsamt
morgonen efter



malmö city,
den nya morgonen sprider sig som en infektion
och jag tar bussen
därifrån

syster, en morgon
att leva för