spårvagnen rasslar till
och du
föreställer dig den som en järnmask
vars delade dörrar
spyr ut inälvor
över den trasiga brunnsparken
och den blanka nordstan

väl ute på trottaren ser du
att någon
målat himlen purpur
och du
önskar du var troende
just nu
eftersom folk omkring dig gråter
på gatorna

och allt är så sorgligt
när du inser att du är förbrukad
att du är slut,
att alla som du älskat
redan bokat biljetterna bort
och lämnat sina avskedkyssar
på insidan
av dina ögonlock

du är dålig
en dålig människa;

du grät lyckotårar
när tsunamin sköljde bort barn
som gått i din skola
eftersom du
kände dig så levande då

och du stack hål på dina fingertoppar
med häftstift
för att ingen skulle kunna anklaga dig
för att inte skriva äkta poesi;
du är
dina bokstäver


paranoiaögonen i spegeln baby
de älskar dig

så skönt att se
de spruckna blodkärlen
som omsluter
iris

så skönt
att bli äntligen
bli älskad