Det är vinter. Mina läppar blöder. Kylan har rivit upp dem och lämnat flagor av dött skinn. Mina ögonen är rödsprängda. Hudpartiet runt näsan är slitet av grovt, oblekt toalettpapper. Kroppen värker. Ansiktet i spegelbilden värker. Jag är 20 år och värdelös. Åtminstone tror jag det, då.  Jag drar svarta streck under mina ögon och spolar sedan en extra gång innan jag öppnar dörren och går ut.

Utanför står folk i kö, otåligt väntandes, med nerkylda urinblåsor.  Jag genar mellan borden och slår mig åter ner i hörnet. Rummet är smutsigt varmt och luktar fuktigt ylle och blött, unket läder. Från disken tjuter steamern medan den skummar mjölken till någons cappucino. Jag röker, låter den sträva röken silas genom min strupe. Folk kommer och folk går. Men jag stannar kvar. Läppjar på mitt, för länge sedan, kalla te.  

Den enda anledningen till varför jag kommer ihåg veckodagen är p-pillerkartan. Den är min enda kontinutet, förutom killen jag knullar. Han är en lång, smal välartad ung man med pojkansikte, pressveck och håret bakåtkammat med vax. Jag är 20 år, har svart sminkning, svart hår, svarta kläder och en militärjacka inköpt på ÖB. Han, den välartade, kommer hem till mig ibland och sover över i min alltför smala säng. Då ligger jag stilla, tryckt mot väggen hela natten, med sängens hårda kant tryckandes mot axeln och vågar inte röra mig en milimeter av rädsla för att han skall vakna. Vaken, med sömnen retandes i ögonen och sperman klibbandes mellan benen, ligger jag och tittar på hans nakna ryggtavla. Ibland lyckas jag somna och då väcker han mig innan han går till arbetet. Jag är egentligen inte kär i honom. Jag behöver honom bara, litegrann, ibland.  Han kommer, han går. Men jag vet att om han stannar kvar för länge, så kommer jag att bli förälskad.

FORTSÄTTNING FÖLJER.....