Den välartade har kommit hem till mig igen. Han röker självrullade John Silver. Jag gillar sättet han röker på. Sättet han håller cigaretten på. Det låter urtöntingt, men det är något särskilt med det, som om han vore någon skådespelare i en gammal film. Innan vi har sex sätter han på stereon. Han har till och med med sig en CD-skiva. Celine Dion. Jag tror inte det är sant. Men jag säger ingenting.

Det är natt och han har åter trängt ut, in, upp mig mot väggen i sömnen, samtidigt som han har dragit till sig det mesta av täcket. Han har errövrat min säng, min kropp, mitt hungrande, ensamma sinne. Min kropp bär lukter av honom: rakvatten, John Silver-självrullade cigaretter, kroppsvätskor... Jag tänker på morgondagen, vad han tänker, tycker , känner gentemot mig. Jag tänker på min längtan efter kärlek, rädslan för att bli lämnad och inte bli, vara åtrådd. Han kommer och han går, men  varje gång han har gått in och ut i mig, har jag önskat att det skall bli något mer. För att jag behöver någon som älskar mig, oavsett. Oavsett om han är välartad och jag svartmålad slash svartklädd. Svaret kommer dock snart. Det löser sig snabbt, snabbare än jag tror. Till min nackdel. En kväll på Kompaniet i Göteborg säger han att det är min bästa kompis han vill ha, hon som är tillsammans med hans bästa kompis. Varför han sprungit hos mig?  För att göra henne avundsjuk? Troligen... Den natten sover jag över hos min kompis Johan och gråter mig till sömns i hans armar. Jag är 20 år och tror inte att hjärtesorg någonsin går över. Jag gråter, utan ett minsta litet ljud. Känner mig skitlurad och skitdum. Livet är en jävla slyna och jag vill bara dö. Så gärna jävla skitdö på fläcken.

Röker. Kedjor av cigaretter. Mitt inre är pratigt, bullrigt, rökigt, varmt. Rummet är tyst, stilla, lungt, kyligt. Jag sitter på Café Vallgatan. I min lägenhet i Biskopsgården. Jag tittar på nyheterna och önskar att allt som politikerna säger är sant - att arbetslösheten skall reduceras, att kärnkraften skall avskaffas och att vi går mot ett bättre samhälle. Jag önskar att allt de sa vore sant, men jag vet att allt kommer att gå åt helvete. Jag ligger i min säng och väntar på undergången. Jag vet att den kommer, frågan är bara när. Jag smyger över golven till köket, till badrummet och tillbaka till sängen. Grannen har förbjudit mig att gå över golvet. Det bankar så i hennes tak. Hon har klagat på att jag flyttar möbler om nätterna. Jag tänker ofta på henne, men jag har aldrig sett henne.

Jag jobbar natt (de nätter jag inte flyttar möbler). Jag arbetar med en kvinna som är något till åren kommen och som upprepar allt  hon säger minst fyra gånger. Hon har levt ensam i hela sitt liv, är med i Frälsningsarmén och tror inte att människan är sprungen ur apan. Jag nickar och ler, som den snälla flicka jag är.

 FORTSÄTTNING FÖLJER...