Det stämmer ganska bra tycker jag när man påstår att morkullans knorpande läte påminner om en gisten logdörr som rörs fram och tillbaka. Däremot har jag aldrig kunnat känna igen ”piisp” som något jag hört i skogen. Det spelar nu inte så stor roll. Den första gången man hör en kulla vet man ändå. Det känns i hela kroppen: ”DÄR……!”

I Norrbotten finns egentligen ingen större morkulletradition, och den som finns är inflyttad, så när jag för första gången gick ut på ett morkullepass hade jag bara fågelbilder och beskrivningar på läten och beteenden att falla tillbaka på. Ändå skulle ju det också provas som ett handgripligt märke på jaktårets början.

Tiden gick där på ryggsäcken. Fågelläten och myggsurr, ja till och med en frenetiskt jagande fladdermus försvann någonstans i det undermedvetna medan tankarna gled iväg och kaffeflaskan och smörgåsarna kom fram. Det är ju inte lika tätt mellan fåglarna som under sjöfågeljakten!

Då kom det! En vass, skärande gäll pisksnärt som började från ingenstans och som fick kaffekoppen att singla iväg åt ena hållet, smörgåsen åt det andra och händerna fumlande mot hagelröret. Effekten var som sprungen ur ett elstängsel! Jag har senare lärt mig en sak till. Den som uträttar sitt mindre behov då lätet kommer släpper obönhörligt det han har för händer med ett fuktigt och svårförklarligt resultat. Det blir kort sagt en smula bråttom!

Årets premiär blev för min del några dagar försenad. Det gjorde nu inte så mycket eftersom jag sedan några år tillbaka har ett mycket speciellt pass. En ”fyrvägskorsning” i skyn och min plats är rakt under. Det kommer alltid någon fågel och förväntningarna kan ställas ganska högt.

I år hade jag inte ens brytt mig om att rekognocera i förväg vilket jag naturligtvis fick ångra. Sly, hallonbuskar och brännässlor hade gemensamt bestämt sig för att bilda en nära två meter hög djungel och mitt pass var obrukbart utan hund.

Ett femtiotal meter därifrån däremot gick det bra att sitta och slät mark med vad som verkade vara inte alltför högt gräs lovade dessutom att skjutna kullor skulle kunna återfinnas.

Den första fågeln kom i gamla invanda spår där kullor förmodligen flugit i urminnes tider rakt över min korsning. För högt och för långt bort. Den andra likaså.

Någonstans hade jag hört eller läst att man kan lura en kulla att komma tillbaka genom att kasta något, en bit masonit, en mössa eller något annat som kan segla iväg.
En blixtsnabb minnesbild övergick i handling. Mössan från försvarets överskottslager singlade iväg över marken i en praktfull båge. Det gick som för utbrytarkungen som inlåst i ett kassaskåp omlindat med hänglåsförsedda kedjor under publikens jubel kastades i hamnbassängen. Inte fan kunde han bryta sig ut!

Inte fan kom kullan tillbaka!

Nu gällde det att hitta mössan. Fem steg från ryggsäcken där marken såg slätast och finast ut stod jag plötsligt upp till hakan i nässlor och vildhallon. Att där gick en kant med ett fall på över en meter hade jag naturligtvis inte haft en aning om.
Nåväl, ingen större skada var ju skedd och en ganska lätt mössa följer ju då den kastas enligt naturlagarna och lägger sig snyggt och prydligt högst upp och väl synlig på all denna växtlighet. Glöm det! Efter att med en krycka som stöd för en skadad fot (!) och med bössan på axeln ha trampat upp ett tio kvadratmeter stort område var mössfan fortfarande spårlöst försvunnen.

Då kom nästa kulla! Rakt över ryggsäcken och med kurs över mig. Ner med bössan, fågeln skulle ramla exakt i mitt upptrampade område. Skottet blev dåligt. Kullan tog emot haglen och vinggled rakt in i djungeln kring min korsning längre bort innan den ramlade. Under en svavelosande monolog och med ögonen fastspikade på nedslaget började eftersöket.

Då kommer nästa fågel! Exakt från samma håll och med samma kurs. Skottet gav ett identiskt resultat och nu låg det två fåglar och en mössa någonstans i växtligheten medan nya förbannelser föddes i skymningsljuset.

Efter två timmars resultatlöst svärande och bökande bland buskagen fick jag ge upp och åka hem tomhänt.

Ändå fick jag med mig två saker från årets morkullepremiär. En väldigt gammal och en helt ny sanning.

Jaga inte utan eftersökshund och ta med ett ordentligt lager av mössor!