Egentligen har jag varit pensionär i snart tre år innan jag nu blev äkta genom att fylla 65. Förra året ville jag ha något att fylla ut min tid med och tog taxiförarlegitimation. (puh! Vilket ord!) Jag kontaktade ett företag och fick efter diverse prov och utbildning börja jobba direkt och på den vägen är det. Av en utbildare fick jag veta att man antingen slutar inom tre månader eller så blir man kvar livet ut. Än så länge efter snart ett år är jag kvar av någon anledning. Jag vet åtminstone att det inte är lönen!

Någon hade sagt åt mig att taxiförare är folk som inte kan få något annat jobb. Han får för mig leva kvar i den tron men jag har lärt mig annat!

Vi handskas med skolbarn som i en del fall har någon form av handikapp, mentalt, fysiskt eller sjukdomsorsakat. Vi handskas med färdtjänstkunder i olika åldrar och olika handikapp och vi handskas med ”fyllskallar” under sena nätter. Det ställer stora krav på chauffören som skall hantera varje unik situation med empati och vanligt sunt förnuft. Vi har inte, och behöver inte heller, någon psykutbildning. Vi är alla trygga och väldigt sociala kvinnor och män som trivs med att umgås med andra!

En kollega berättade att han hämtat en kund som kom ut propert uppklädd i kostym som vore han på väg till kalas. Det visade sig att han bara ville åka omkring i och kring staden ett tag för att sedan bli avlämnad hemma igen då han var nöjd. När detta upprepades en vecka senare frågade kollegan efter anledningen och kunden berättade: – Jag är helt ensam. Jag har ingen att prata med och jag sitter bara här hemma och glor på väggarna. Jag blir tokig om jag inte får klä upp mig och komma ut åtminstone en gång i veckan och prata med någon och se att världen finns kvar.

Efter frågor från kollegan kom det fram att mannen hade en levande släkting. En syster som bodde i Stockholm som han bara hade sporadisk kontakt med. Kollegan uppmanade mannen att ringa systern och berätta om sin situation och då han senare åter träffade honom hade det visat sig att systern hade ett stort hus med gott om plats som han var välkommen att disponera tills han hade etablerat sig med arbete och bostad. Mannen hade packat och var på väg till Stockholm och blev skjutsad till flygplatsen av kollegan.

Skolungar är härliga. Jag körde en 8/9-årig hyperaktiv flicka som genast frågade ”Hur gammal är du”? ”Vad heter du”? osv. En bit på väg skulle jag öppna hennes banan och efter en liten stund kom: ”Jag orkar inte hela, du måste hjälpa mig”! Hon fick syn på min vattenflaska med vanligt kranvatten i och efter några kontrollfrågor ”Får jag dricka lite”? – Javisst, men drick inte så mycket för då blir du kissnödig och vi måste stanna så att du får kissa i diket. ”JA och då måste du hjälpa mig”! – Nej, det går ju inte, inte kan du be en främmande farbror dra ner dina byxor! ’”Det gör alltid mamma och pappa”. Det fortsatte i samma stil hela resan och ungeländet försökte lura mig på hemadressen i slutänden. ”NEJ, jag bor inte här”! En härlig tjej men jag skulle inte orka med henne varje dag!

Färdtjänstkunder kan vara i alla åldrar och med olika grader av handikapp. Det är allt ifrån rullstolsbundna yngre till äldre med rullator. Dessutom en del med ett för ögat inte synligt handikapp. Gemensamt för alla är att det är positiva och tacksamma människor som det är ett nöje att hjälpa med matkassar och annat. Många gamla är också väldigt ensamma och isolerade. Den enda man kan prata med och lätta sitt hjärta för är taxichauffören en gång i veckan då man åker för att handla. Utan honom skulle man vara helt utan kontakt med omvärlden!

En gång körde jag en väldigt ”precis” äldre färdtjänstdam till en avlägsen destination. Hon hade vid något tidigare tillfälle sett sig ha anledning att vara missnöjd med oss och ville gärna säga det. Vår resa gick under ivrig konversation, kafferast på vägen och nytt fika vid framkomsten. Efter att hon några dagar senare hade blivit hämtad tillbaka kunde hon inte låta bli att ringa ”växelhäxan” två dagar i följd för att berätta hur trevligt hon hade haft det under den första resan. Jag var väl inte enig om alla hennes tankar men varför börja argumentera? Hon blev bekräftad och nöjd och glad.

Vi förväntas veta allt om vad som pågår i staden i form av butiker, matställen, bordeller och ställen där man säljer hembränt m.m. Kanske gör vi det också men det är inte något vi erkänner bortsett från legitim verksamhet förstås. Det finns en oskriven etisk regel som förbjuder oss att avslöja det vi får reda på under våra arbetspass.

Det händer en smula oväntade saker under nattpass ibland. Jag fick en krognatt in ett par i bilen. En man och en stilig kvinna i 35-40års åldern. Inte ens synbart salongsberusade utan helt propra. Jag fick adressen och inget mer blev sagt förrän den vackra, rödhåriga kvinnan bredvid mig efter ett par km säger: ”Skulle du ha lust att ställa upp på en trekant”?
Jag brukar inte tappa målföret men nu gjorde jag det. Stammade fram ett –Vad sa du? varpå hon upprepade sin fråga. Hon var snygg och välväxt men med tanke på ett över 40-årigt äktenskap och 4 timmar kvar på passet tvingades jag med ett visst beklagande tacka nej.

En annan händelse råkade en kollega ut för. Ali, en Iransk stridspilot som flytt till Sverige och bott här i åtskilliga år. Han talar bra svenska men är självklart inte familjär med vad en del uttryck betyder.
Han körde hem en kvinna som visade sig sakna pengar utan frågade i stället om hon kunde få betala ”in natura”. Ali visste inte vad det innebar så han rådfrågade växeln och kollegorna över radion om det gick bra och hur man i så fall slog in det i taxametern! Skratten ekar fortfarande i bilarna!

Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta efter ett arbetspass. Det som är viktigast att konstatera är att en taxiförare är en person som måste ha förmåga att känna stor empati, ha bra sunt förnuft, kunna delta i en lättsam konversation och framför allt. Aldrig tappa humöret!