En kamrat ringde och frågade om jag kunde komma över.
Jag hörde på hans röst att något var fel och körde ett par mil till honom. Det är bara ett spottavstånd i min landsända!
Han är Iranier, helikopterpilot som blev nerskjuten i Irakkriget men klarade sig helskinnad. När han blev nerskjuten en gång till av ryssarna vid någon gränskonflikt och fick skrot i ena benet fick han nog och flydde landet olovligt. Efter över 20 år i Sverige tog han till sist mod till sig och åkte tillbaka för att få återse sina gamla föräldrar kanske för en sista gång trots den risk han löpte. Han kom hem till Luleå efter vid pass två månader och möttes av beskedet att hans hustru sedan 35 år ville skiljas. Han förstod ingenting och det var därför han ringde, han ville prata. Hon är, säger han, hans enda kärlek. Han har försökt arbeta för henne och barnen i hela sitt liv, hon är den enda kvinnan någonsin i hans liv.

Jag kan ingenting om familjeterapi. Jag vill inte heller ta på mig ansvaret för att försöka ge råd. Vid vårt möte försökte jag lyssna och vända hans tankar till bättre banor. Möjligheter istället för mörker. Till sist insåg jag att det var bättre att bara lyssna. Inte prata och föreslå lösningar utan bara lyssna. Ändå känner jag mig otillräcklig då en vän talar om självmord! Vad kan jag göra? Vad kan jag säga? Vad jag än säger känns det som att det kan bli fel och det ansvaret vill jag inte ha! Varför ger han mig den belastningen? Kanske är det just det vänner är till för men vill vännen ha det?

Jag talade med honom idag på telefonen och han lät inte särskilt mycket gladare. Kanske ändå något mot slutet av vårt samtal och jag tror och hoppas att han börjar se framåt när han väl har fått lugna ner sig. Nu är han tillfälligt åtminstone 100 mil ifrån mig och jag ber till högre makter att inget tråkigt skall hända.