Med anledning av svenska dödsoffer i Afganistan har det i Sverige blossat upp en debatt om vår närvaro där. Politiker försöker samla poäng och fritidstyckare har åsikter. Så skall det vara i en demokrati men man kanske bör tänka sig för en smula.

Min numera bortgångne far överlevde fyra år vid fronten under fortsättningskriget i Finland. Han ville inte berätta innan jag hade lurat i honom ett par snapsar. Jag har en bror som är major och själv har jag haft en anställning som trupputbildare i flygvapnet på 60-talet. Jag tror att jag har åtminstone något under fötterna för att rättfärdiga mina synpunkter.

Vi lever i en globaliserad värld. Händelser i Ryssland, USA, Kina och allt däremellan påverkar oss. Vår gräns är inte längre den mot Norge eller den ”fredens gräns” vi har mot Finland. Vår gräns finns idag i Mellanöstern, Fjärran östern, Afrika, Sydamerika och varför inte, Nordamerika.

Finska soldater försvarade och återtog sin gräns under fortsättningskriget. Då Mannerheim beordrade armen att fortsätta vidare sjönk motivationen hos menige man. Man fick Röda armen emot sig och tvingades lägga benen på ryggen. Tidigare stred man mot outbildade bondpojkar som knappt visste vad som var fram och bak på ett vapen. Det var som att skjuta på sittande fågel men jävlar vad vi tog stryk när elitsoldaterna kom berättade min far.

Den dag vi slutar försvara våra numera globala gränser, och saknar den motivationen, skattar åtminstone jag mig lycklig för att ha uppnått en ålder som gör att jag slipper uppleva framtidens eventuella elände!