I ensamhetens syn
Ser jag en öppen famn
där jag tvekande
och oroligt kryper in
omhändertagen av dig
och så långt ifrån rädslan
oron som gör mig trasig
i en trasig värld

I ensamhetens syn
ser jag ärligheten inom mig
framför en öppen själ
som tar emot ett blekt själaliv
i livsförhållanden under sorg

I ensamhetens syn
ser jag tårarna som
faller ner
och bränner hål på min hud
stora svarta hål
som du lagar med din själ
som du lagar
du lagar den

Men så förnedrande verkligheten är
när jag tittar upp i nuet
väcker mina ögon
från en syn så långt bort
bortom allt
långt ifrån livsron
och lugnet